Läsarbrev från anonym
Men om jag säger för mycket kommer alla låtsas vara henne...
Många tjejer bryr sig mer om mode, läppstift och nagelack
Oh vågar inte hoppas på kärlek utan hatar känsler...
Oh den som är Girlie vågar inte ens hoppas för hon är rädd att bli sviken
Oh vågar inte tro för mycket om de inte stämmer...
Men innerst inne så får hon en otrolig känsla av när jag skriver
När D skapar ren magi med sina händer...
För varje ord jag nånsin skrivit eller flowat ut har varit sant
Den här kärlekshistorian är komplex, svårtolkad men väldigt äkta...
Oh de är verkligt även om de känns som en historia från ett sagoland
Det finns så mycket inom mig som jag har tänkt berätta...
Men risken är stor att jag fastnar i en kapitalistisk värld med pengar och kvinnor
Oh låter D dö ut och intar mitt stereotypa robotiska själviska jag...
Men jag måste kämpa och våga tro på en kärlek i fragment av minnen
Även fast jag styr skeppet ensam på detta väldiga hav...
Tusentals meter höga vågor och ändå går skeppet aldrig sönder...
För havet har skapats av mina egna tårar som faller ner...
Oh vågornas skapas av systemet och fyller mina lunger...
Men jag vaknar ändå varje dag och hör en röst säga: "Andas D.."
Hostar upp vatten och fortsätter segla, oh drömmer om nånting mer
För våra ögon ser bara en verklighet av vad världen lovar!
Oh ja kämpar tills ja faller, för de finns alltid hopp i D
Ja lovade att rädda dig... och kyssa dina glimrande glädjetårar...
/ - De.
Jag fullkomligt ÄLSKAR DIG <3
verkligen älskar dig och det du har gjort du är så ÄLSKAD D!!!!! glöm inte de oavsett vad hon säger!
Det är omöjligt att hata dig.
Man kan inta hata dig, bara för att man inte fått dig..kram gubben!
Var inte ledsen, res dig upp:) Egentligen försöker hon ju bara nå dig, även om hon inte är medveten om det själv.
Det ska bli spännande när du blir offentlig.
men gud sluta hänga ut mig???? tog i lite så förlåt då?? jag var arg!! vill du något så vet du vart jag finns.
O jag finns här om du vill prata.
Så jag vet att du undrar & tänker... och jag vet att jag tänkt med. Så jag vill bara förklara för dig hur det ligger till. Hur jag ser på saker. Mitt perspektiv. Att jag inte bara ändras från ingenstans. Att det finns orsaker till varför saker blivit som det blivit. Jag vet att du tänker på mig, och jag tänker inte låta dig hänga mer. Du gav mig bara för många sår som jag blev tvungen att möta, för att släppa den bild jag hade av dig, och skapa en ny.
Så här ser jag det.. En liten pojke föddes med en gåva att se in i framtiden. Redan från barnsben hade han sett vad som skulle komma. Vad han skulle få gå igenom. Redan från barnsben hade han drömmar om hur en kvinna skulle komma in i hans liv som han skulle falla för. Som han skulle älska. Som han redan älskade. Men med tanke på att han kunde se in i framtiden, förstod han genom sin förmåga att framtiden är föränderlig. Beroende på våra val. Att det fanns flera olika utgångar och att valen vi gör skulle leda oss till det ena eller det andra. Och med tiden förstod han mer och mer, att för att dra till sig kvinnan han älskade, måste han släppa taget om alla andra. För hon skulle dras till det. Men med tiden blev det också svårare. För han blev orolig. Orolig över att han inte skulle få den framtid han önskade mest. Han var så rädd av tanken att det inte skulle bli just den framtiden att han bestämde sig för att dissa alla kvinnor, för att försäkra sig om att han gjort allt han kunnat för att säkerställa den potentiella framtiden. Men han blev ensammare på vägen. Hoppet gav vika pga tid som aldrig ens existerade, som lurade oss alla. Han började undra om inte det är så att det aldrig kommer att bli de två. Om han bara ska ge upp? Men han kunde samtidigt inte. För han ville inte. För han älskade henne så. Så han försökte hålla ut. Bröt med det och de som stod i hans väg, för att han var rädd att det skulle förstöra hans chanser att komma dit han vill, dit han drömt om.
O du ser... En pojke... En man... som påstår att han sett framtiden, och så långt fram/bak som ljusår framåt och bakåt...En man som vet allt han kommer få gå igenom.. som levt sitt liv innan han levt det, som minns framtida konversationer och minnen... är en man som bär på så mycket mer än vad någon har en aning om. Han minns ansikten. Men minns han namn? Han har sett allt... men han visste inte vem sin livs kärlek var?... Eller var det tvunget att vara upplagt så för att hon skulle närma sig honom? Ja, det är inte bara fördelar att se in i framtiden. För hur hanterar man den? När man håller den i handen? Kan man ens hantera den som man önskar? O varför vill man styra utgången?
Jag tror att du alltid vetat. Jag tror att du slutade orka. Du slutade drömma. För den här världen sårade dig. Försökte förstöra dig, din tro, dina drömmar o ditt rena hjärta. Jag tror att du visste att Matilda inte var hon. Du har sett allt. Vem ska lura dig? Om inte du själv? Jag tror att du visste att hon inte var hon. Men du tyckte om henne, fick känslor för henne. Ville vara med henne. Nära henne. Då det var en process och en del av ditt liv som skulle forma dig ännu mer. Du föll för henne. Även fast du visste att hon inte var Girlie fick du känslor o du ville vara med henne. Det plågade dig. Antingen så tänkte du att du borde ge upp om din Girlie, för det kommer aldrig hända ändå, då kunde du lika gärna fortsätta med Matilda. Eller så ville du bara vara med henne av den simpla naturliga anledningen att du fallit för henne. I vilket fall som helst, så ljög du. För dig själv. Men också andra. Så hur skulle du göra det rätt? Du ville vara med en kvinna som du visste inte är hon men du ville inte göra "fel" ändå? Så du sa att Hon var Girlie. Att du hittat henne. Men med tiden blev det bara klarare för dig att du inte ville ha henne. För din längtan o saknad efter en annan kvinna skulle alltid jaga dig. Du kunde inte fly från ditt eget hjärta. Du insåg att du hellre är ensam än att inte vara med Girlie. Så hur skulle du ta dig ur det? Ett missförstånd. Hon var inte Girlie. Hon hade bara fått dig att tro att det var så
Så jag vet att du undrar & tänker... och jag vet att jag tänkt med. Så jag vill bara förklara för dig hur det ligger till. Hur jag ser på saker. Mitt perspektiv. Att jag inte bara ändras från ingenstans. Att det finns orsaker till varför saker blivit som det blivit. Jag vet att du tänker på mig, och jag tänker inte låta dig hänga mer. Du gav mig bara för många sår som jag blev tvungen att möta, för att släppa den bild jag hade av dig, och skapa en ny.
Så här ser jag det.. En liten pojke föddes med en gåva att se in i framtiden. Redan från barnsben hade han sett vad som skulle komma. Vad han skulle få gå igenom. Redan från barnsben hade han drömmar om hur en kvinna skulle komma in i hans liv som han skulle falla för. Som han skulle älska. Som han redan älskade. Men med tanke på att han kunde se in i framtiden, förstod han genom sin förmåga att framtiden är föränderlig. Beroende på våra val. Att det fanns flera olika utgångar och att valen vi gör skulle leda oss till det ena eller det andra. Och med tiden förstod han mer och mer, att för att dra till sig kvinnan han älskade, måste han släppa taget om alla andra. För hon skulle dras till det. Men med tiden blev det också svårare. För han blev orolig. Orolig över att han inte skulle få den framtid han önskade mest. Han var så rädd av tanken att det inte skulle bli just den framtiden att han bestämde sig för att dissa alla kvinnor, för att försäkra sig om att han gjort allt han kunnat för att säkerställa den potentiella framtiden. Men han blev ensammare på vägen. Hoppet gav vika pga tid som aldrig ens existerade, som lurade oss alla. Han började undra om inte det är så att det aldrig kommer att bli de två. Om han bara ska ge upp? Men han kunde samtidigt inte. För han ville inte. För han älskade henne så. Så han försökte hålla ut. Bröt med det och de som stod i hans väg, för att han var rädd att det skulle förstöra hans chanser att komma dit han vill, dit han drömt om.
O du ser... En pojke... En man... som påstår att han sett framtiden, och så långt fram/bak som ljusår framåt och bakåt...En man som vet allt han kommer få gå igenom.. som levt sitt liv innan han levt det, som minns framtida konversationer och minnen... är en man som bär på så mycket mer än vad någon har en aning om. Han minns ansikten. Men minns han namn? Han har sett allt... men han visste inte vem sin livs kärlek var?... Eller var det tvunget att vara upplagt så för att hon skulle närma sig honom? Ja, det är inte bara fördelar att se in i framtiden. För hur hanterar man den? När man håller den i handen? Kan man ens hantera den som man önskar? O varför vill man styra utgången?
Jag tror att du alltid vetat. Jag tror att du slutade orka. Du slutade drömma. För den här världen sårade dig. Försökte förstöra dig, din tro, dina drömmar o ditt rena hjärta. Jag tror att du visste att Matilda inte var hon. Du har sett allt. Vem ska lura dig? Om inte du själv? Jag tror att du visste att hon inte var hon. Men du tyckte om henne, fick känslor för henne. Ville vara med henne. Nära henne. Då det var en process och en del av ditt liv som skulle forma dig ännu mer. Du föll för henne. Även fast du visste att hon inte var Girlie fick du känslor o du ville vara med henne. Det plågade dig. Antingen så tänkte du att du borde ge upp om din Girlie, för det kommer aldrig hända ändå, då kunde du lika gärna fortsätta med Matilda. Eller så ville du bara vara med henne av den simpla naturliga anledningen att du fallit för henne. I vilket fall som helst, så ljög du. För dig själv. Men också andra. Så hur skulle du göra det rätt? Du ville vara med en kvinna som du visste inte är hon men du ville inte göra "fel" ändå? Så du sa att Hon var Girlie. Att du hittat henne. Men med tiden blev det bara klarare för dig att du inte ville ha henne. För din längtan o saknad efter en annan kvinna skulle alltid jaga dig. Du kunde inte fly från ditt eget hjärta. Du insåg att du hellre är ensam än att inte vara med Girlie. Så hur skulle du ta dig ur det? Ett missförstånd. Hon var inte Girlie. Hon hade bara fått dig att tro att det var så
Men så var det inte. Du lämnade henne. Men inte helt. För den här världen hade skakat om dig ordentligt o du ville inte bara lämna all trygghet utan att veta att det kommer bli bättre. Så du hoppades antingen på en förvandling från henne, eller att en ny dörr skulle öppnas. En dörr som du redan visste fanns, som du själv sökte upp och försökte öppna.
Egentligen, gjorde du aldrig något fel. Att du föll för en annan kvinna. Att du var med en annan. För du ser, ditt fall blir ibland just din gåva. Att se in i framtiden. För det var bara en del av ditt liv o din resa att Matilda skulle komma in o sen ut. O om du inte hade haft förmågan att se in framtiden hade ingen jävel vågat döma dig. För det är bara så livet är. Vi vet inte vad som ska hända. Men du hålls ansvarig för så mycket för att du redan sett allt. Fast allting egentligen redan hänt o alla egentligen hade kunnat se in i framtiden. Så när andra gör slut blir det "åh men va synd" men med dig blir det "Jag trodde du var bättre än så, hur kunde du, allt du lovat"... när du också är på din resa och såna här händelser är en naturlig del av våra liv, oavsett förmågor att se in i framtiden eller inte. Jag tycker inte det var fel att du var med henne. Eller att det tog slut. Det enda jag inte gillar är hur du framställde allt. Det finns genvägar o flera sätt att vinkla sanningen, men den allra svåraste är den ärligaste. Och jag föredrar en sanning som är hård och sårande, än en som är inlindad och förfinad. Men sen, vem är jag att döma dig? Jag gör det inte egentligen. Jag vill att du ska ha brister. Det är just det. Jag vill ha felen. Inte en förfinad version av verkligheten.
Jag tror att du kände att du måste "rättfärdiga" för dig själv, och andra, att du ville vara med Matilda. För att du sagt att det bara finns 1 du vill ha. Men som du själv lärde mig, vi är inte våra ord. O jag vet inte längre om vi ens är våra handlingar. Men egentligen fanns det inget att rättfärdiga. Det var en naturlig gång i ditt liv. O något som bara skulle börja o sen ta slut. Men hur skulle du som kan se in i framtiden säga något sånt? "Ja det är så att jag känner på mig att det här inte är Girlie, men jag har fått känslor för henne just nu o vill vara nära henne men hon är inte Girlie så jag vet inte hur långt det kommer hålla, dessutom vill jag inte att den riktiga Girlie får för sig att jag slutade orka" Hur ska man framställa en sån verklighet för en värld som bara väntar på att döma, missförstå och peka finger. För egentligen är det alla vår verklighet. Bara att vi inte sett det. Medan du har. Det gör dig inte ond. Kanske felplacerad. Inte felfri. Men inte ond. Och inte dålig.
Du gav mig många sår De. Men det var också pga de såren som du lät mig växa till det här. För jag var, precis som du sa i början, en naiv idiot. Jag hade dig så högt uppe i skyn, att trots att jag sårades av mycket, förstördes av mycket... vägrade jag tänka att du gjort mig fel. Jag tänkte hela tiden "Hans avsikt är god". Men hur länge orkar man intala sig själv det innan man inser att man är helt förkrossad? Hur länge ska man gråta för att man tycker om någon så mycket att man vägrar klandra den? Kan du själv, förstå, att du, som alltid sagt att du är i mot samhällsideal och samhällets perfektion, hjälpte mig och stöttade mig till att sätta upp mål som skulle få mig att gå ner i vikt. Att det var målsättningen. En viktnedgång. Mitt utseende. Min kropp. För att det skulle få mig att må bättre. Kan du göra det rätt för dig att du gav mig kommentarer som "Se, nu börjar du ju få den ansiktsformen du ville ha, det måste vara för att du tränar så hårt" Se in i ditt hjärta, och känn ifall det där var rätt? Ifall det var kärlek du gav mig? Ifall du hjälpte mig? Eller ifall du förstörde mig? Krossade mig? De, det fick mig aldrig att må bra. Inte ens när jag gick ner i vikt. Tror du jag mådde bättre? Tror du min olycka hade något med hur jag såg ut att göra? Jag fick svåra ätstörningar De. Faktum är att jag aldrig blivit osäkrare om mig själv än när jag fick k
kontakt med dig, för att jag alltid känt mig perfekt hos dig, och du fick mig,omedvetet, att känna mig otillräcklig. För att jag lät dig. För att jag var så naiv. O gav dig sån stor makt o plats. Där och då förstod jag inte. Det gjorde ont i hjärtat. Men jag var så naiv. Så dum. Att jag vägrade känna sorgen jag kände. Att jag vägrade säga i mot. Sätta stopp. För jag hade dig uppe i himlen. O du kunde aldrig göra mig fel. Aldrig såra mig. För så hade du framställt dig själv. Och jag lyssnade på dina ord. För de hade alltid tagit hand om mig på bloggen. Så så så naiv. Så naiv.
Och att du frågade hur mina läppar ser ut utan läppstift. O att jag skickade bild på det? Att jag ens gjorde det? Att jag ens lät dig? Vad angår det ens dig? O varför tänker du ens på det? Det du egentligen sa var "Du har fina läppar" och det är så långt ifrån vad jag behöver. Jag behöver ingen man som vill ha mig pga hur jag ser ut. Jag behöver ingen man som frestas av mitt utseende. Jag vill inte ha det där. Jag vill ha han som ser bortom mitt skal. Han jag inte kan fresta. Han som är mentalt stark. Honom litar jag på. Han o ingen annan man. O en sån man kanske inte ens existerar på denna jord. För i slutet av dan ligger det naturligt i män att de blir frestade av en kvinnas "skönhet"... men det blir även deras fall, så som kvinnans skönhets fall. Men han behöver inte finnas just nu heller. Vi alla formas.
Men jag är så sjukt tacksam med, för allt det här, för det har gett mig en sån förståelse för människor som går igenom såna här problem, som känner att de ens behöver sträva eller förlora en enda mm för att bli mer tillräckliga.
Jag är så tacksam för allt skit jag får gå igenom, för det känns som att jag får chansen att vara alla, uppleva alla, förstå alla, o jag vet vad jag behöver i varje moment så jag vet hur jag ska bemöta människors olika problem. Jag förstår vad de behöver. Så ge mig all skit, Jag har kunnat ta det hittills.
Men sen tog jag med mer och mer avstånd från dig för det kändes som att utan dig i bilden så läkte jag på ett helt annat sätt, för att jag älskade mig själv så mycket, tog hand om mig så mycket. O det har gett mig chansen att lida, gråta,läka, tänka,vakna, förstå.
Och att du frågade vilket land min bästa vän kommer ifrån. Att fråga vilket land någon kommer ifrån handlar i grund o botten om utseendet. Iallafall när man bara har bilder att utgå ifrån. Lika med, det var din avsikt att såra mig. Det var din avsikt att få mig att känna "Han tycker hon ser bra ut". Det handlade aldrig om att du tyckte hon såg bra ut. För okay. Man tycker någon ser bra ut. O sen? Varför vill man föra fram det till någon man vet tycker om en? Det handlar om att du ville lägga fram det för mig. Du ville komma åt mig. O nej, din avsikt var inte god. Du visste att det skulle såra mig. O du ville att det skulle såra mig. För du trodde att det skulle få dig att må lite bättre. Att känna att jag bryr mig. För att jag blir sårad. Vet du hur ledsen jag var när jag berättade det för min bästa vän? Ayo. Hon som vet hur högt jag alltid hållit dig och hur mycket du betydde för mig? Vet du hur ledsen jag var när jag sa att du undrade vilket land hon kom ifrån? Vet du hur det kändes för mig? Att jag kände "Det här är mannen som jag litar på, det här är han som fick mig o känna allt jag kände". Mycket handlar om hur naiv jag varit. När det kommer till dig. Till alla. För egentligen, du frågade mig om "ögonbild" på henne för längesen för att se hur långt gången jag är, o även fast du har direkt kontakt till mitt nummer valde du att ta kontakt genom min vän. Två gånger. Vad ska jag göra? Det är livet. Det jag är tacksam över iallafall, efter hur ont jag haft, och hur mycket jag gråtit, är att det inte spelar någon roll längre, vem du väljer, jag vill att du blir lycklig, allt jag fått lära mig, är att jag inte vill vara hon. O jag skulle uppskatta ifall, nästa gång du skriver till mina vänner o vill öppna en konversation. Våga säga annat än att prata om mig. Det skulle underlätta för alla. O jag tycker
O jag tycker inte ens det är rätt mot Ayo. Vare sig du skriver till henne för att komma åt mig eller fråga om mig, eller om du försöker ta kontakt. O det är inte jag som komplicerar saker, det är du. Var bara rak. O våga. Oavsett vem du sårar, för din egen skull. För andras skull.
Det som fick mig att backa från dig med, är hur du framställer saker, dig själv. Du har byggt upp en värld, en saga, där du säger att du bara vill ha 1 enda o dissar alla kvinnor i hela världen och hellre är ensam än har någon som inte är hon. Samtidigt kan man inte bara avvisa så många kvinnor bara sådär? För de kvinnorna måste ha nånting att gå på. Speciellt i dagens värld. Ett utseende. En personlighet. Ett yrke. Nånting som fångar de. Alla kan inte ha fallit genom dina ord på din blogg. Jag kanske gjorde det. Men du vet mycket väl varför jag gjorde det. Men varför skulle så många andra? Om inte det är så att du haft relationer till de. Oavsett om det är att ni träffats, varit ihop, dejtat, chattat, pratat i telefon osv, oavsett typ av kontakt har du haft relationer till de som tillåtit de att falla för dig o sen dig att välja bort de när det inte gett dig något mer. O se, det är inget fel med det. Det är så ALLAS liv ser ut. Alla lär känna folk, pratar, dejtar, chattar, skapar band o bryter banden för att en dag hitta den de vill dela sitt liv med. Det är så alla gör. Det är naturligt. Bara att du framställt det som att du inte haft någon relation till någon kvinna, oavsett typ av relation, o att du väntar på 1 enda. O visst är det en dröm för någon som mig. En dröm jag litade på. För att jag var naiv. Men kvinnor faller inte pladask för ingenting. Det måste finnas något att gå på. Nånting. Band som skapades. Som du valde att bryta. För att du så gärna ville ha någon där ute, som du älskade och väntade på, och du visste hur hon funkade, och hur du skulle fånga hennes intresse. Genom trygghet. Frihet. Tillit. Och du visste även att en dag kommer hon att vakna o tänka längre, se klarare, så om du vill ha henne, måste du vara 1 med dina ord, för dina ord kommer bara vara ord en dag. Meningslösa om de inte stöttas av dina handlingar, dina val o den du är.
O att jag gav dig den bästa och största ursäkten alldeles själv "Din avsikt är god". Att hur mycket jag än sårades och saker kändes fel intalade jag mig själv att du ville mig väl och mitt bästa. O du tog i mot det och accepterade ursäkten. Varför? För att den gynnade dig? För att jag var naiv. Då hade du kunnat göra allt mot mig o skada mig o jag skulle fortfarande stå där hjärtkrossad och säga "Men din avsikt är god" ... Hur länge orkar man låta sig brytas ner och såras innan man ska inse att man förtjänar att bli behandlad bättre än så? Innan man tar ner den man lyft till himlen och möter den i ögonen. För att se om man egentligen ens kan möta dens blick. Om det är rent. Eller om det finns en vägg där, sårade känslor som blockerar.
Det finns mycket jag upptäckt på senaste, främst med mig själv, hur jag ser på världen, på människor. Vad de ger mig. Vad de inte ger mig. Jag är så otroligt tacksam för att du kom in i mitt liv. Det var mycket tack vare min upplevelse av dig som den här sidan av mig fick växa fram. Du spräckte min naiva bubbla. Jag är så tacksam över styrkan du har gett mig, genom dina attacker, genom den du varit o är men främst genom att jag fick uppleva dig och du tvingade mig att krossa den bild jag hade av dig för att se alla klarare. Jag är så tacksam för upplevelsen. Styrkan. Men inte på det sättet att jag skulle vilja vara tillsammans med dig. För jag tror att jag behövde dig, att du var så hård mot mig, för att växa. Men i en relation, har jag insett att det inte är det jag söker, det är inte vad som får mig att må bra. Visst hade det varit en utmaning. Men jag kan bara se det framför mig. Hur jag blir känslofull, sårad, arg, sur och vill få ut mina känslor o ska mötas av "Jag vill inte ha drama". Jag respekterar det. O jag respekterar mig själv för att jag kanske är på en plats i livet där jag känner otroligt mycket. O dels därför tro
O dels därför tror jag inte vi skulle vara bra för varandra. Jag vill kunna känna det jag känner. Jag vill kunna vara sur när jag är sur. Jag vill kunna gråta när jag vill gråta. Jag vill inte vara i ett stadie som jag inte befinner mig i just nu. Jag vill bara vara sann mot mig själv. O jag förstår att du är en person som aldrig vill ha "drama" o sånt. Men vettu, jag tror att en dag, när du är typ... en ljusklump eller vad du nu än blir hahaha^^ o allt bara är frid o fröjd, då kommer du tänka "Shit vilka tider det var...jordelivet,vilken upplevelse, vad hette den där dramatiska tjejen, Atou någonting. Atousa! Ja hon, vilka roliga tider, som då var så jobbiga, oh vad jag skulle ge för att få uppleva en av hennes dramatiska scener igen" HAHAH o så reinkarneras du om här o känner dig felplacerad... haha, mysteriet löst. Nej men, vi är båda två på våra resor mot något större, förhoppningsvis, något bättre:)
Sen vill jag med säga. Hela den här grejen med "Girlie". Den har förändrats. Jag tycker du ska vara lite försiktig där. För "Girlie" har nu blivit ett ideal. O visst är hon kanske en "god förebild" men omedvetet och per automatik får du kvinnor att konkurrera mot varann även här. Du får de att sträva. Tävla. Du får de att jämföra sig med varann. Texten du skrev på bloggen, den där du tar upp flera kontakter och band som du haft/har och du säger saker som "om du inte var så arg"... "allt handlar om vem hon är" osv. Även det där kan bli farligt. För du jämför redan tjejerna med varann och det får de att tänka i de banorna med. Samtidigt, hur äkta blir deras val egentligen? Missförstå mig inte. Det jag menar är. Vi har Två tjejer. De här två tjejerna gör exakt samma val i livet o när du tittar på de genom sina liv tänker du "Wow, vilka otroligt vackra kvinnor" ... Men den ena kvinnan gjorde det för att hon gjorde det, det är vem hon är. Hon funkar så. Den andra gjorde det för att hon vet att hon kommer belönas. I detta fall är belöningen du De. O för kvinnor som fallit för dig, ja det är klart de kommer vilja nå högre, om det betyder att de får dig. De belönas ju, oavsett om de förlorar mycket på vägen.
Och jag har inte tankesättet att jag ska vara ensam för resten av mitt liv mer. Om jag lärt mig något är det att allting o alla kan förändras o därmed mitt perspektiv om allt o alla. O precis som jag föll för dig, lyfte dig till skyn, för att krossas o möta dig, kan det också vara så att någon ,som kanske inte ens är i mitt liv nu ,en dag överraskar mig o är mer än jag drömt om. Jag lovar, man vet aldrig. Nånting. Egentligen. Men jag klarar mig själv. Det vet jag iallafall.
Och det här med att ord bara är ord. Det är verkligen sant. För nu har jag skrivit allt det här. O du kan tolka det ur ditt perspektiv. Sen kan man bara plocka saker ur sina ord o säga saker som "Men när jag sa såhär då menade jag det här. Fast när jag sa såhär menade jag det inte egentligen" Man kan vrida o vända på ord hur mycket man än vill, man kan plocka ut o lägga till, man kan tolka o förstå eller missförstå, och därför är ord egentligen ingenting att förlita sig på, o tyvärr blev det så att jag o du bara fick en kontakt i ord, eller tyvärr och tyvärr, allting har sin mening o jag är så tacksam för allt, jag lovar. Men jag har bara ord att gå på med dig. O att sluta vara naiv, är att våga se bortom orden. Du får göra det med mig med. Gör det. Du har säkert redan gjort det:) O jag vill med att du vet att jag inte behöver någon förklaring från dig, jag skriver inte för att jag vill att du ska lösa nånting. Jag försöker bara lösa saker för dig. Så du inte behöver undra. Tänka. Så du bara får mina exakta tankar. O kan fortsätta därifrån. Om varför jag är som jag är och varför jag tänker som jag gör. Och i slutet av dan, är ord bara ord, o även om du stod framför mig o tittade mig i ögonen o sa att du inte bryr dig om mig,och att det finns
någon kvinna där ute som du bryr dig om mer än mig, hade jag inte trott dina ord.
Därför vill jag heller inte vara orättvis mot dig. Jag vill vara ärlig, för jag själv uppskattar en sanning som sårar framför en vacker lögn.
Jag kommer inte stänga några dörrar för dig. Vill du ha min hjälp, är jag här. Jag är här. Och om du tänker på sagan... vad folk kommer tänka. Och din trovärdighet. Då är mitt förslag... om du inte vill vara ensam, hjälp någon annan, som du känner är otroligt utvecklad o god, o forma sagan utefter det. Om du vill följa den. Annars, om du vill vara ärlig, kan du forma en helt ny. En bättre. Vackrare. Saga.
O du behöver inte känna dig övergiven eller nånting för jag är här och om du behöver din vän Atous att få stöd ifrån någon dag, är det bara att höra av sig. Och du har ett val att göra dig själv till ett offer eller våga möta mig, där du egentligen är, bortom skådespelet, rollerna, och orden.
O även om du är nere nu och går igenom mycket vet jag att du kommer resa dig upp o nå mycket högre höjder. Du kommer klara det vännen. Håll ut.
En dag kanske vi stöter på varann där ute på gatorna haha. Ta hand om dig. Hoppas det är bra med din familj, din pappa. Tack för allt
Jag trodde inte jag skulle behöva della upp det i 56 olika kommentarer men men haha :)
A /
Anledning för att jag godkände dina kommentarer är för att alla ska se hur du beter dig och hur illa du försöker göra mig.
Det här handlar inte ens om dig. Ändå får jag en bok av text av dig som inte ens stämmer.
Ditt mörker kan aldrig hindra mitt ljus. Har bara kärlek till dig och önskar du kunde sluta hålla på som du gör, och ta dig samman.
/ - D.
Wow, vilken lång text "Anonym" skrev..