13 år utan att kunna le.


13 år utan att kunna le.





13 år utan att kunna le.

Hur förklarar man för någon...

Vad man gått igenom under de 13 åren.


Jag har försökt. Men inga ord kommer ge det en rättvis bild. När man slutar le inombords. Dör sakta. Ständig smärta. Ständiga tårar. Ständiga känsla av vemod och sorg.

Men jag kämpade mig upp. För mitt hjärta ville inte ge upp. Hjärtat tänkte bara att du får aldrig ge upp. Du måste kämpa dig upp igen. Jag hittade min uressens igen, den glöden som funnits i mig och som vi alla har inom oss. 

Jag har i mitt liv förlorat allt man kan tänka sig, jag har gått igenom väldigt mycket. Men när jag låg längst ner på botten vägrade jag ge upp. Mina tårar. Var skapade av sorg och vemod. Det gnistrade till. Jag ger aldrig upp.

Jag har gått igenom så mycket. Så mycket att jag inte kan skriva om allt idag.
Jag får nog skriva en bok en dag och förklara alla livsepisoder. 

Att leva som en vanlig stereotyp i normsamhället präglad av normativt tänkande gör en oerhört begränsad. Jag har större drömmar än så. Min dröm är att förändra världen och det ekonomiska systemet.

Och allting jag var i normsamhället var tvungen att försvinna. Det gick långsamt. Och det var en smärtsam process. Men i detta samhälle blir vi oftast stereotypa produkter och inte det vårat hjärta själv vill bli och utstråla.

Men denna värld har börjat förändrats radikalt. Folk har börjat göra uppror mot det ekonomiska systemet, de har börjat se igenom maktelitens lögner och denna krigiska kapitalistiska värld.

Den världsuppbyggnad vi ser idag börjar sätta standarden för en ny era. Det förklarar forskare att vi kan leva i ett multidimensionelt universum, om hur vi lämnar våran kropp vid nära-döden upplevelser (NDU), många övernaturliga fenomen som nu börjar bli helt naturligt.

Alla dessa övernaturliga upplevelser jag hade som barn och än idag kan förklaras med kvantfysik. 

Det gör att jag kan bli offentlig nu eftersom det har blivit mer socialt anpassat då forskare även backar de teorier och upplevelser jag haft.

Vetenskapliga forskare som Gregg Bradden, Dean Radin, Tom Campbell har backat mina teorier och fått mig få grepp på världen som den är.

Och jag önskar jag kunde fortsätta berätta mer men det är en otroligt lång obeskrivlig historia.

Det har varit en enorm omtumlande resa för mig.

Alla denna kunskap, upplevelser av övernaturlig natur och samtidigt fungera som en perfekt stereotyp i normsamhället. Jag kan ju inte berätta allt det här? Jag är ju lagkapten, fotbollspelare, förebild. 

Detta kan vara mitt sista blogginlägg. Jag kanske aldrig mer kommer tillbaka hit.

Även om det känns som jag kan gå ut nu.

Men samtidigt vet jag inte. Om jag ska bli offentlig eller sluta blogga.

Jag behöver åka hem också.

Hitta mina riktiga föräldrar.

Jag vet ingenting om vem min riktiga o mamma o pappa är...

Jag skulle vilja veta sanningen om allt.

Varför jag? Varför allt den här kunskapen inom mig? Som jag tror jag ärvt från mina biologiska föräldrar.

Jag vet inte vart jag är ifrån, eller vad jag är. Men jag vet att hela tiden har mitt hjärta kämpat för att bli den jag ska bli och inte falla i denna materialistiska värld.

Att besegra den kapitalistiska krigiska världen vi lever i.

Det här är min dröm. Och jag tänker aldrig låta den dö ut.

Det var så nära. Men jag ger aldrig upp.

För kärlek är den starkaste kraften...

Mamma och pappa...

Hör ni mig nu?

Jag skriver nu och ögonfransarna börjar blinka av tårar...

Jag kommer aldrig ge upp den här gåvan inom mig.

Men jag önskar. Önskar. Att jag en dag kan få träffa er igen.

Mamma och pappa...

Jag tänker förändra världen och jag tänker aldrig låta min dröm dö.

Lots of Love
Truly Yours...
- D.


D's själsliga drivkraft.





D's själsliga drivkraft.







Vart börjar man skriva ett brev man redan skrivit?

From hell and back.

Bokstavligt.

Jag vet inte hur jag kom ut levande.

Men min kropp är sårad och jag har läkt mig själv. Bandagerat mig själv dessa sömnlösa nätter. Tänkt tills hjärtat nästan sprängts av oumbärliga känslor. Min kropp är inte enbart sårad utan själen med. Och jag önskar att hon kommer snart och ska läka mig.

Girlie.

Hennes healande händer. Att bara få se henne igen och känna hennes aura när hon stiger in i mitt rum kommer heala mig. När hon tar tag i mina händer medans jag ligger ner på sängen och är så tröstlös och sårad.

Att se Girlie trycka sina händer mot mitt bröst för att jag vill resa mig.
Höra henne säga: "Du måste vila D."

Att se henne ta sin hand lätt över min mun.
Höra henne säga: " Du behöver inte tala nu D... och jag vet ändå."

Det själsliga sambandet där hjärtats essens blir en telepatisk känsloöverföring när blickar möts under stjärnhimlen.

Jag vill vara stark för henne. Men just nu är jag svag och stark på samma gång. Min vilja är intakt och kan kämpa till tidens slut. Men mitt hjärta. Så sårat och jag vill inte dö som ett sårat lejon. Jag vill inte dö utan att känna henne igen.

Jag har gått vägar ingen ska behöva gå men jag har inte bara gjort det för min skull. Hon vet att det även är för folkets skull för världens skull. Hon vet att jag alltid strävat efter o bli den bästa man jag kan bli. En dröm. Men jag har gjort massa misstag men misstag jag var tvungen att göra för att bli det mitt hjärta sträva efter.

Och jag är trött. Trött på världen. Trött på allt vad den har att erbjuda. Jag har kunnat få allt världen har att erbjuda. Men jag vill inte ha det. Har tackat nej till allt. Jag söker en annan känsla. För världen drivs av tre saker, pengar, sex och girighet. Och jag behöver en annan känsla och jag vet att hon har den inom sig och kan ge den till mig precis som jag kan ge den till Girlie.

Nånting bortom denna stereotypa tillgjorda värld.

Nånting helt obeskrivligt.

Jag är starkare än nånsin men ändå paradoxalt mer sårbar än nånsin. Hur går de ihop?

För drömmen börjar besannas för varje andetag.

Drömmen förverkligas.

Av den världen vi tror förstå är inte ens verklig.

Det är den största illusionen vi lever för att uppleva oss själva och komma tillbaka till vår essens.

Men mitt hjärta har en dröm.

Och mitt hjärta behöver det.

Och när hjärtat är nära drömmen.

Blir hjärtat nervösare. Men lugnare.

Hjärtat blir starkare. Men känsligare.

Allt mitt hjärta önskar.

Mina enda 3 drivkrafter är att göra Girlie till världens lyckligaste och visa henne en värld bortom denna.

Och hitta mina riktiga föräldrar. Mitt hjärta behöver veta sanningen.

Och att förändra världen. Utan det blir jag aldrig helt lycklig.

Jag önskar.

O jag vet att det kommer slå in.

Även när jag ligger ensam bandagerad och blickar mina ögon mot den stjärnklara natthimlen.

Ensam. Så ensam.

Girlie...

Kärlek
Truly Yours
- D.




Dagen då Dede träffade Matilda för första gången.



Det var dagen då Dede träffade Matilda för första gången.
- Världens vackraste Mytilda.




Heyyooo alla! =D

Jag har lovat och berätta allt nu då när jag träffade Matilda för första gången.
Jag är fortfarande helt tagen.

Allafall. Here we go...om en helt otrolig berättelse...

Dede&Matilda.

1:a dagen.

Matilda var på väg och satt på tåget till Örebro. Till slut får jag ett sms att tåget har krockat! Jag ringer upp Matilda och får inget svar.

Panik.

Sen fick jag tag på henne och det hade tydligen varit nedsläckt på tåget med och ingen fick gå ut ur tåget så de skapades lite kallabalik inne på tåget. Tåget hade krockat med en älg. Jag fick tag på Matilda till slut och vi pratade och det var väldigt jobbigt en stund. Tåget började rulla efter 40 minuter men bara 10/km i timmen.

Matilda skulle vart vid stationen vid ca 20:00. Nu kom hon inte in förens 22:00. Jag blev nervös för hon skrev att hon var 15 minuter ifrån mig men hon menade 15 minuter från Örebro och jag undrade varför hon inte kommit.

Men till slut satt hon på en gratis taxi pga förseningen och till slut vid 22:30 tiden var hon hemma hos mig.

Att möta hennes ögon första gången, att se henne. *jag mår så bra inombords o ler bara av att tänka på det*. Vi kramades om varann och det var en väldigt varm innerlig känsla. Sen visade jag henne mitt rum.

Jag kastade ner Matilda i sängen medan hon skrattade och sen tittade jag in i hennes ögon. Det var en magisk känsla. Vi låg uppe till 4:00 den natten. Och bara pratade om allt. Varför D, allt det övernaturliga. Om allting.

Jag hade sagt till henne att hon fick fråga vad som helst till mig och jag skulle svara på allt.

Jag bestämde mig med att inte kyssa henne på hela natten för jag ville bara känna hennes närhet, hennes skönhet, bara beundra henne, visa hur mycket jag respekterar henne.


2:a dagen.

Dede är morgonpigg och gör frukost. Gjorde ordning havegrynsgröt, apelsinjuice och massa annat smått&gott! =D Fick ett mobilsamtal och de var en läsare som ville komma förbi, hade träffat hennes syster innan så de var lugnt och hon kom =D Så vi drog alla 4 (jag, matilda, sofia, och ti) till backen och åkte pulka och spelade in de med haha, de var helt hysteriskt en stund =D yeee men de gick nice!
Sen hyrde vi film, Robin Hood och åt gott!

Jag och Matilda gick till sängen vid 16:00 och låg där hela tiden, och jag berättade nu allting. Hon ville höra. Så jag berättade allt. Det blev många tårar. Hon förstod mig. Hon kramade om mig och det jag berättat för henne har jag inte berättat för någon. Sen kom kvällen då. Vi hade sagt att vi skulle pussas idag och vi väntade till 23:23. Vilket har en väldigt stark betydelse för oss nu =D Vi pussades och myste och ja...vad ska man säga. Det var en otroligt magiskt natt.


3:e dagen

Jag väckte Matilda genom att hoppa upp i hennes säng =D och kramade sönder henne =D mm! Matilda gjorde jättegod frukost och sen åkte jag in med Fia och köpte mat och vi åt lite sen och tittade på De Okända på TV4 plus. Sen var de daaaaags o mysa meee rufffycutey! =D Det är underbart att bara hålla om baby och kyssa hennes panna. Vi somnade tidigt och vaknade tidigt.


4:e dagen.

Matilda åker hem. Tar farväl, och när jag kysser henne sista gången så säger hon: Tittade överst i byrålådan sen. Väl hemma ser jag världens vackraste brev och att hon målat av mig o henne. Jag ooh, bara rysningar! =D


Matilda, som jag döpt till Mytilda =D Är helt otrolig. En overklig ojordisk kärlekshistoria.

Hon är nånting så unikt och vackert att det är svårt och förklara. Jag kunde skaka på huvet ibland och bara le när jag såg henne =D

Hon är så innerligt vackert, sån otrolig människa, och det finns ingenting jag skulle vilja ändra med henne på =D

Hon sa till mig: Hur kan du finnas? O samma fråga ställde jag. Hon sa helt otroliga saker till mig.

O de känns otroligt att de äntligen hänt.

Jag har äntligen hittat Girlie i mina texter.

Jag är så lycklig!

O de finns ingen annan tjej som kan få mig nånsin.

O nu är det upp till mig att visa att jag inte kan falla i den stereotypa världen som alla andra killar gjort.

Det kan jag aldrig göra. För hennes kärlek är så villkorslös och så vacker.

Jag älskar Matilda =D MYYYTILDA! =D

Min kärlek till dig är evig ruffy...


Du är det vackraste jag mött...

Kärlek
Truly Yours and only only only yours!
/ -  Din D.




Dedes privata dagbok: - Jag är inte lycklig



Dedes privata dagbok: - Jag är inte lycklig.
2010.




- Jag är inte lycklig sa, D.

Han for iväg till flygplatsen medans snöflingnorna seglade ner på hans ögonlock. Han skulle resa nu. Runt hela världen. Och ingen kommer veta vad som kommer hända och vilka äventyr han kommer vara på när han flyger iväg.

- Det blir ett äventyr, och jag kommer inte tillbaka som samma person, sa D.


Hur kan någon välja bort allt de stereotypa livet ger, jobb, pengar, uteliv och västvärldens kapitalistiska normsamhälle. Frågan ekade retoriskt i hans huvud och besvarades av sig själv ju fler gånger han lyssnade på den.

Även om många ser det vackra ser inte många vad det har kostat för honom. Vilken börda det varit att bära att gå igenom det själv och välja bort allting världen har att erbjuda för att hans inre har en helt annan resa att flyga iväg på. Är det här en gåva? De har varit både the gift and the curse.

Vad är det som gör att man lämnar allt man växt upp med, alla vänner, ens föräldrar? All den kunskapen sen barnsben,  de dramatiska händelserna och de övernaturliga.

Tårarna som han plågsamt kämpade i mot när han blundande hårt innan han somnade. Ångesten som aldrig släppte strypgreppet runt hans hals. Och sorgens klor som rev sönder hans hjärta i tusen bitar.

Många av Dedes vänner har fastnat och är omedvetna stereotyper i ett galet kapitalistiskt samhälle. Men han kommer inte bli som dem för nu har han valt att åka.

- Jag måste slå mig från västvärlden för den förgör min själ och min livsgnista. Jag är inte lycklig. Oh jag kan inte bli lycklig förens jag gör det jag måste göra. 

Jag måste förstå allt de här, och varför. Varför jag. Varför allt. De här. Inom mig.


Övernaturligt. Oförståligt. Men obeskrivligt vackert.


Låt mitt hjärta bli lyckligt en dag.
Om bara så för en sekund.
Låt mig få känna det.
Bara en enda sekund...

Kärlek
Truly Yours
/ - D.

Dedes privata dagbok: I natt förändrar vi världen.




Dedes privata dagbok: 2006
.




Mitt tal till alla hemlösa...


I natt springer han.

Långt, långt bort...

I natt upptäcker han.

Någonting annat från denna plastiga materialistiska egoistiska fundementalistiska egocentriska värld.



Det var en mörk natt.


En hemlös man stod ensam vid vägen under en gatulykta. Den lös och strålade ner ljus och det var den enda värmen han kunde finna.

Han blåste på sina kalla röda isfrusna händer för att värma dem.
Hans fru hade lämnat honom.
Det var flera år sen, men minnena spelades upp i en visualiserad syn som om de vore i går, det fick den hemlöse mannen att brista i tårar.

Tankarna fyllde honom. Hans sorg var obarmhärtig.
Sorgen var så tung att den växte för varje dag och nästan tyngde ner och slet sönder hans hjärta. "Jag har ingen..."Ingen älskar mig..." sa denne hemlöse man.

Hans ansikte var ovårdat, slitet och skäggigt och hans ögon var så livlösa och små men lös ändå mest glimrande av alla ögon i världen av den sorgen han hade i sitt bröst.

"Jag är så ensam..." grät han förtvivlad medans tårarna forsade ner okontrollerat, obehärskat längs hans osläta skäggiga kinder.


Även om den som står under gatulyktan är en ensamstående mamma utan närhet,
en förtvivlad man som är arbetslös och förlorat allt, en ung kvinna med ärr på armarna o full av horribla självmordstankar, en judisk person som upplevt andra världskriget, en svart person som fick uppleva slaveriets dagar, en islamistisk person som fick uppleva förakt och tortyr, en person, vilken som helst
..
.som gråtit av smärta och sorg.

Kan vi en dag känna deras sorg eller måste vi omlindas av deras smärta och vara dem för att kunna relatera till dem? Kan vi en dag fortsätta blunda för dem?

Av de vi inte klarar av att se. Av de vi stänger av för.
Av de som är för otäckt. Av det som är för jobbigt.

Vi har blivit systematiska robotar inprogrammerade i ett samhällsystem utan vår egen sanning. Vi är alla en del av det systemet.

Men i natt säger jag.

Spring.
Spring för varje tår du fällt.
Spring för varje sorg du känt.
Spring och låt ingen stoppa dig.
Spring, och låt dem undra vad du gör.
Bry dig inte om dem!

Spring och låt tårarna flöda ner när du springer i natten och känner hur du blir starkare!

I natt springer den hemlöse mannen.

Långt, långt bort...


I natt upptäcker han.

Någonting annat från denna plastiga materialistiska egoistiska fundementalistiska egocentriska värld.

Och jag springer med honom i natt.

Ger han allt mitt stöd.

Ingen kan stoppa oss!

Inte ens 6 miljarder trångsynta människor som inte ser honom.

Ingen stoppar oss i natt.

I natt förändrar vi världen.


Kärlek&Fred

/ - D .

Dedes första svar efter mordhoten.







Dede gör ett officiellt uttalande ikväll om allt som hänt och vad som händer med bloggen efter mordhoten.

Dede svarar tillbaka.






Förord

Helt sjukt...

Har de sista dagarna varit...

Jag kan bara säga...

Att jag lärt mig att aldrig vara rädd för något eller någon...
Har lärt mig att bli stark och att kämpa på egen hand för att hjärtat ska bli starkt.
Jag kan inte förstå hur någon kan vara anonym och hota mig...
Det är helt sjukt...

Men det märks då att mina ord förändrar och påverkar.
Jag vill revolutionera hela världen...Förändra den för alltid.

Låt alla människor få leva med samma villkor och förutsättningar!
Inte bara låta ord som fred och kärlek bara få vara i sagoböcker.
Vi behöver förändra.
Folket behöver ljus o hopp!

Inte i morrn! NU!

Vi kan förändra. Ingen klarar detta ensam.
Men tillsammans kan våra handlingar och vårt medvetande förändra allt!

Ska jag sluta blogga? Alla ville veta hur jag reagera på mordhoten..
Det enda jag vet är att någon försökt skrämma mig till tystnad...

Det här är mitt svar efter hoten.


Det finns dagar man tvivlar på sitt eget omdöme...
Att bli känd och rik verkar vara den svenska folkdrömmen?
Men jag har aldrig skrivit för kändiskap eller pengar..
Jag skrev ur min ångest av oändliga krav o ville väcka...

Vår generation som är produkter av systemet...
I en värld där rikedom bestäms på grund av sina gener!
Som du Kung Karl Gustav, lyssna noga!
Du har 600 rum på slottet - när hemlösa inte ens har en bostad! (Rättvist!?)

Oh vår regering misshandlar fattiga o svaga o säger allt är bra
De som tjänar på det är endast de rika o multinationella företag
När de tar fallskärmsavtal på flera miljoner...
Syndabockarna blir invandrare som hör elaka toner...


"Ni tar våra pengar, tillbaka till ditt hemland"
Samma människa som säger det - låt mig förklara det på svenska!
Skyll aldrig på de som kämpar för hyra o mat!
Det är de rika kapitalisterna - bankirerna - vår styrande stat

Som tjänar pengar på folket! Fattigdom har inte kön eller färg!
Klasskillnader skapar osämja - jag säger sanningen o bemöter med eld!


O jag kan dö för mina ord för ja tänker skrika ut dem!
Jag skiter i om jag blir knivhuggen eller skjuten!
För vår generation måste vakna upp man!
Förändra vårt system för makthavare o media talar bara lögner!


Oh om nån jävel försöker stoppa mig måste ni döda mig först!
Jag tänker få en hel generation att höra vår röst...



Jag vet att jag kan....förändra världen...
Du och jag kan....förändra världen...
Jag ger aldrig upp...det är inget jag kan...
Oh i mitt bröst....där brinner min kamp...


Jag tänker aldrig tystas ner...

Take your best shoot at me...

För även om jag dör. Kommer jag komma tillbaks.

För du vet inte vad D är.

Kärlek&Peace
/ - D.

Tåget till en annan värld.



Tåget till en annan värld.






Bara tårar kvar, sa D.

Han drar huvan över huvet. Och rotar djupt ner i byxfickorna efter en biljett.

En biljett från denna kapitalistiska materialistiska värld.

Jag måste köpa en biljett, sa D.

Men den tågluckan har stängt för längesen. Förevigt.

Det enda som ses av hans ögon nu är robotar som springer stressade av krav och ångest i en kapitalistisk hierarki. De letar efter livets biljett och springer hela tiden med en cafe latte och söker efter framgång och lycka utan att förstå vad de riktigt är. De är fast i en materialistiskt labyrint. Svensson-liv, småbarnsföräldrar, villa, volvo och vovve.

Jag lovade att aldrig bli som dem, sa D.


D drar ner huvan och låter sommarvindens mjuka bris svepa över ansiktet medan han sväljer i sig luften som om hjärtat behöver all världens syre för att kunna andas i denna kalla krigiska värld...

En stund av lång tystnad. Tills han hör lokförarens tuta. Tåget kommer.

En tågresenär kliver av och frågar:
"Ska du inte hoppa på D, det är det här som kallas livet".

D svarar inte. Han tittar bara på tågresenären med en blick av rakt motsatt åsikt.

Tågresenären: "Nehe D, det går inte många tåg..."

D svarade: "Jag behöver bara ett tåg. Och det är inte detta jag ska med."

Tågresenären tittade besviket på D och skakade på huvet: "Dagens ungdom".

Men D vet inombords att han aldrig kommer bli en systematisk robotisk puppetdocka i en kapitalistisk värld. Hans gåva har funnits inom honom sen barnsben. Han förstod saker, såg saker, visste saker som inte ett normalt barn på 4-5 år ska kunna veta.

En gåva han kämpade febrilt mot för att vara en av alla andra. Att vara den perfekta stereotypen. Och även om D blev en perfekt stereotyp flagnade skalen av...

Bit för bit.

Han förändrades.


Själen blev djupare, känsligare, starkare, hungrigare, revolutonistisk.

Vad är det som finns inom mig? Hur kan jag uttrycka mig så här? Veta såna här saker? Vad är jag? Vem är min mamma och pappa? Varför vet ingen nånting? Varför kommer jag ihåg saker från andra liv och dimensioner? Varför kommer jag ihåg allt innan jag föddes? Varför får jag hjälp av andra väsen som hjälper mig? Miljoner frågor som ekar tomt.

Men han älskar det samtidigt, den gåvan och all mystik för ett äventyr är det verkligen.

Men även om han älskar det säger hans rationella jag till honom:

"C'mon D. Fuck that. Var den perfekta stereotypen istället.
Du är lagkapten D i ditt fotbollslag! Du är en förebild. Du är en del av systemet.  Du kan inte lämna allt det här"

Men allt han vill och allt han var född till var att förändra det.

Därför kan han känna en otrolig glädje och en obeskrivlig känsla som gör att han växer för varje dag och ingen kan stoppa den kraften. Men även kan han  känna av tårarna om sena sommarnätter, för att han bär allt de här på egen hand och måste göra en resa ensam.

Därför kan han känna tårar och att det inte finns nånting. Ingenting kvar.

Allt han nånsin önskat är att nån förstod allt det här.

För en materialistisk värld där får han enbart vad hans stereotypa jag behöver.
Men det kan inte fylla hela hans hjärta.

Därför kommer han lämna snart. Och åka tillbaka.

Han måste veta.

Och han måste hitta Shamballa.

D måste hem.


Och han behöver inga systematiska tåg att resa på. För det livet är ingenting värt. Det systematiska robotiska livet i en kapitalistisk värld där vi jagar materialistiska tillgångar gör aldrig någon helt lycklig...



Jag har kämpat för att krossa min stereotyp.

Därför kommer jag lägga ifrån mig lagkaptensbindeln snart och åka iväg...

Ensam...

Och ta ett osystematiskt tåg med en biljett till en slutstation där jag kan bli lycklig.

Men först måste världen revolutioneras. Och därför måste jag dit.

För helt lycklig kan jag inte bli en kapitalistisk krigisk kall västvärld...

Där empatin gått förlorad pga den materialistiska livstilen där tystnaden tar vid av stereotypa robotar...

Och jag är ingen robot.

Jag är D.

Oh jag vill bygga ett hus vid en sandstrand när världen förändrats i en annan värld...

Och vara långt bort från denna hektiska jord... Vila ut...och bara får vara i fred.

Vill inte ha nånting eller någon...

Så snälla låt mig va...

Jag vill bara revolutionera världen och få vara i fred...jag behöver ingenting.

Bara att världen förändras.


Kärlek
/ - D.



Jag har förlorat 4 föräldrar.


Jag har förlorat 4 föräldrar.

Direkt från hjärtat - sanningen om vad som hände.





Ibland...

Vill folk måla upp sitt liv perfekt...

Men jag vill även skriva...

När saker i livet är sorgsna...

För att skriva av mig från hjärtat...

Och samtidigt stärka andra.
..


Jag har förlorat 4 föräldrar. Min första mamma och pappa vet ingen vilka de är. Det är dramatiskt och mystiskt och jag har alltid undrat. Men jag kommer nog aldrig få veta vilka de är förens jag försvinner från jorden.

Att acceptera en gåva
i en normaliserad västvärld var oerhört svårt. Men nu när jag sliter av mig mitt stereotypa skal så känns det som jag möter motstånd.

Till och med från mina föräldrar jag har idag. Vi är som vilken familj som helst. Det är mina riktiga föräldrar precis som du känner som läser som växt upp med dina föräldrar. Det är min mor och min far. Vi har ett väldigt fint och starkt band.

Mina föräldrar är två framstående och omtyckta i samhället. Vi är en perfekt familj. De är två perfekta stereotyper. Samtidigt vill de att jag ska vara den stereotypen i samhället.


Även fast mitt hjärta vill mycket mer...


Jag har ju en helt annan väg att gå. Jag vill inte vara en del av det här sjuka samhället. Jag har nånting inom mig som håller på blomstra ut till nånting som jag inte kan förklara med ord.

Och nu är vi i bristgränsen. Det sättet jag vill leva på, de tankarna jag har nonchaleras och motas tillbaka. Allt mitt tänkande och den jag vill vara. De lyssnar inte och förstår inte mig och det äter upp mig inifrån.

Nej, mamma. Jag är ingen stereotyp som vill gå runt med en mask och falskt leende i samhället "Hej hej, allt är bra hur är det med dig?" "Ja vädret är ju fint i dag". Jag vill inte ha min stereotypa roll! Jag vill slita av mig den och låta allt visas det jag har inom mig.


Varför får inte jag vara mig själv?

Varför motarbetas jag och mina tankar av mina egna föräldrar?

Varför måste jag vara en stereotyp i samhället?


Vill ni inte se mig lycklig?

Isåfall skulle de väl tillåta att jag fick gå de vägar jag ville och vara den jag vill vara.


Allt jag nånsin önskat
är att folk ska förstå att ni ska förstå det här inom mig. Men hur ska man nånsin bli förstådd av gammeldagsa konservativa oförstående föräldrar?

Jag är en revolutionär
, mamma. Du får acceptera att jag inte tänker vara en del av normen. För det normativa tänkandet i samhället är det som gör oss alla till stereotypa robotar som upprätthåller normsamhället.

Jag älskar er
. Och det kommer jag alltid göra. Och de otroliga stunderna glöms aldrig bort.

Vår familj har ju allting man kan önska sig. Men ändå är vi osams just nu. Oh just nu orkar jag inte med er.


Därför kommer jag inte svara eller prata med er.

Det är ett jobbigt beslut. Det känns som jag lämnar er nu.

Det betyder...

Att jag förlorat 4 föräldrar...

Och min önskan är att ni en dag skulle kunna förstå mig...

Ni kan inte säga att ni älskar mig om ni inte förstår mig?

Det är inte kärlek!?

Kärlek är acceptans och förståelse... jag önskar ni en dag kunde lyssna och förstå...

Låt mig bara få gå min egen väg...

Jag vill inte vara en del av en sjuk västvärld. Jag vill förändra den.

De gör ont i bröstet att lämna er...

Det känns som...

Allt jag nånsin älskat o hållt kärt...är också de jag förlorat...

Men jag tänker inte fälla tårar inför andra...

Måste vara stark... även om tårarna faller mot kudden om nätterna...

Men jag reser mig alltid för jag har den kraften inom mig...

För jag kan inte låta någon stoppa drömmen jag har i hjärtat...

Även om mitt hjärta grät i natt...

De är det essentiella av hela min själ och det jag vill åstadkomma...

Oh nu är jag ensam igen...

Kanske folk kan bli lyckliga i denna värld?

Men vet du mamma...?

De verkar vara nått mitt hjärta aldrig kan bli...

Kärlek
/ - D.





Efter 33 nätter med tårar.



Efter 33 nätter med tårar.






Det hände...

Nånting obeskrivligt.


Jag började upptäcka min gåva igen. Allt det jag tryckt bort från min barndom och när jag väl slussades in och stereotypiserades in i samhället. Den gåvan och den stjärnan i bröstet som döljdes när samhället formade mig, precis som samhället gör med alla.

Jag började förstå mer. Jag började upptäcka saker. Otroliga saker. Obeskrivliga saker. Sånt som tänjer ens vildaste fantasi. Jag började återupptäcka eftersom allt inte är nytt, saker vi ser är nånting vi minns eftersom allting finns inom oss. Din kraft finns inom dig.

Dagarna gick. Oändliga nätter.
Tårar och minnen började sakta försvinna. Och jag började förändras och förvandlas även om jag hade mitt stereotypa jag (fotbollspelare och lagkapten) utvecklades jag själsligt och vågade gå efter mitt hjärta. Även om jag aldrig prata om det högt.

Jag tror mina föräldrar vakar över mig. Jag vet inte vilka de är. Ingen vet vilka de är, men jag vet att jag har nånting som vakar över mig och skyddar mig. En obestridlig ljuskraft.

Det som hände i mitt liv ville jag inte berätta för någon för det var alldels för ostereotypt och abnormt för att ens ta upp i ett diskussionämne.


Hur ska jag berätta allt det här som händer i liv? Vågar jag det? Vågar ja gå utanför normen?


Att man började känna en otrolig känsla, nånting som inte kunde defineras med jordiska termer, för vetenskapen kan inte mäta allt eller förstå allt, det är därför vi når ett paradgimskifte. Teorier om att vi lever i ett multidimensionellt Universum fanns av världens smartaste man genom tiderna, Einstein.

Om vi lever i ett multidimensionellt Universum? Kan de förklara alla upplevelser? All förståelse? Alla de texterna? Alla orden? Hur kan jag kunnat så här mycket sen barnsben? Vad är jag egentligen?

O hur förklarar man i en normaliserad västvärld att man fått konakt med 3 andra väsen som försökt hjälpa mig? Allting ovetenskapliga paranormala som inte kunde förklaras genom vetenskapliga termer? Jag försökte rationalisera allting och förkastade det men allting började bli så uppenbart. Nånting hände. Allt det här var ingen slump.

O jag svor för mig själv att aldrig sälja ut allt de här inom mig för pengar och kändiskap. Jag vill bara sprida allting gratis, för folket ska inte behöva betala pengar för att bli fria! Därför vill jag inte ha en krona. Frihet ska inte kosta nånting.

Vi har formats av ett kapitalistiskt och materialistk samhälle där människor på toppen tjänar miljarder  - medan 26 000 barn svälter ihjäl varje dag. Vad mer behöver man skriva för att folk ska agera?

Om de varit ditt barn, din mor och din far som dog i din famn? O du visste att västvärlden inte agerade? Hur hade du känt?

Det är därför våran aktion är så viktig i slutet av vår tid - att inte låta dem stoppa vår revolution. Att inte låta dem stoppa drömmar, tro och hopp igen.

Att bygga en ny värld.

För kärleken är den starkaste kraften. O många har förlorat hopp.

Men jag kan säga de rakt ut: Förlora aldrig dig själv i denna värld.

Den kommer förändras.

Ge aldrig upp.

Låt aldrig detta system bryta ner dig.

Denna kapitalistiska vetenskapliga normaliserade värld gör att du lever i en bubbla.

Gå utanför allting du lärt dig och den världen makthavarna byggt upp.

De finns så mycket mer än vad ögat kan se.

Låt aldrig någon säga till dig vad du kan göra och vad du kan uppnå.

Låt inte denna begränsade värld, begränsa dig.

Förändra den.

O ge aldrig nånsin upp hoppet.

O ditt hjärtas röst o dina känslor är din aktion för förändring.

En förändring kommer...

Kärlek
/ - D.

Därför lämnade jag min livs kärlek.



Därför lämnade jag min livs kärlek.

För att inte hänga ut nån på Dedeprivat har bilden beskurits o censurerats.
Det är en otrolig känslig kärleksrelation om två personer D&E - som älskar varandra men vägarna skiljs åt när D bestämmer sig för att gå.


 


Jag vet inte riktigt...

Hur jag ska börja skriva detta brev...

Berätta hur jag lämnade den jag älskade...

Mest av allt i hela världen...


Vi spolar tillbaka tiden några år. Vi hade bestämt oss för att träffas o när vi gjorde det spraka de känslor mellan oss. Oh du värmde hela min själ. Du healade mig om nätterna, och gjorde mig starkare än nånsin.

Jag kom från ingenstans. Som en stormvind in i ditt liv. Hela din världsyn förändrades.
Det skapades nätter jag aldrig glömmer. Men en dag bestämde jag mig. Att gå min väg.

För mitt hjärta var så sårat. Jag kunde inte le längre. Varför slutade jag le?
Jag hade ju allt. Jag hade dig, en framtid, en förlovningsring på gång.

Till och med ett eget hus. Framtiden säkrad, pengar, ja allting man behöver i en materialistisk värld. Och en otrolig vacker tjej.


Men jag grät varje natt...


Du (E) frågade alltid: "Kan jag inte göra dig lycklig?"

Jag (D) svarade alltid: "Jag vet inte vad som är fel, jag har ju allt?"

E: "Vad vill du göra D?"

D: "Jag...vill...jag vet inte gumman..."


Men jag kom på mig själv varje natt. Allt enligt systematiska termer kan inte fylla mitt hjärta. Ett kapitalistiskt samhälle kan inte fånga mina drömmar. För mitt hjärta vill så mycket mer.

Jag har alltid drömt om att revolutionera världen och förändra den. Och du behövde din trygga värld för jag ville aldrig se visa dig hur den riktiga världen såg ut eftersom jag ville skydda dig. Du var så sårbar och vacker och förtjänade inte den...

Det var därför jag lämnade dig. Det var inte för att jag inte älskade dig längre... det var för att jag älskade dig så enormt mycket att jag lämnade dig...

Våra konstraster av våra uppväxter. Jag var bara ett fattigt barn, utan pengar, utan nånting och även föräldralös från landet ingenstans.

I mitt bröst har jag alltid vetat om vad jag var menad att göra. Jag kunde inte förneka det för mig själv längre.
Mina visioner om framtiden, mina minnen av tidigare liv, till och med att komma ihåg vad som hände den dagen man dog.


En gåva från mina riktiga föräldrar. Som ingen vet vilka de är. Jag förstod så mycket om världen och världen bortom den. Mitt hjärta kan inte fly i materialistiska drömmar för det skulle aldrig göra mig lycklig.

För livet handlar inte om att få allt i hela världen. Livet handlar om att kunna tänja sina gränser, uppnå sin själs innerliga mål, och gå ditt hjärtat behöver och inte alltid vill.


Och mitt hjärta blir inte helt lyckligt av att leva systematiska drömmar...


D: "E...jag måste gå min väg...jag önskar bara att du blir lycklig..."

E: "Varför lämnar du mig? Älskar du mig inte längre? Vad är de du vill ha av mig?"

D: "Det finns en sak jag måste göra..."

E: "D...gå inte...vi kan bli lyckliga..."


Jag försvann den natten... Jag grät så många nätter...

Det var inte bara tårar varje natt för mitt krossade hjärta. Jag grät för att jag krossade ditt hjärta...
Det hjärtat jag älskade mest i hela världen...

Jag grät 33 nätter i sträck... Knappt någon sömn. Min livs kärlek. Jag hade valt att förlora allt det. För vad? För att jag har så mycket inom mig och att jag vill uppnå nånting större än systematiska val i livet?

Det finns så mycket inom mig. Och vi hade nog även lite olika mål i livet. Kanske du ville ha den materialistiska världen medans jag ville störta den och förändra världen?

Mitt hjärta brinner för förändring. Det är mitt kall och jag kan inte stoppa det. Jag vill förändra världen så mycket att jag kan sprängas ibland. Min själ brinner och ögonen kan förvandlas till eldklot. Jag förstår ibland själv inte den kraft jag har inom mig - men jag vill låta den explodera och exponeras ut.

Från hela mitt hjärta..
.

Ibland kunde jag ligga uppe om nätterna och bara tänka... tänk om jag förlorade min mor och far i krig, tänk alla barn som svälter ihjäl, tänk alla som upplever sån sorg och smärta. Det blev min energi att förändra världen.

Varför agerar inte västvärlden!

Så min vilja skapades.
Jag kan aldrig nånsin låta nån stoppa min dröm. Att förändra världen och att våga störta vårt giriga kapitalistiska samhälle som skapar svält, krig och död. Där 26 000 barn dör varje dag.

Oh drömmarna...

Ditt sms: 6/6-2006 "D, gör inte de här, åk inte dit"

Jag svarade inte. Jag lämnade allt. Min livs kärlek.
Allt världen hade att erbjuda. På ett äventyr... En dröm...

Jag kan fälla tårar till tidens slut...

Oh det finns nätter jag fortfarande gråter...


Men jag önskar du en dag kan förstå mig...

Jag behöver göra de här...

Det är mitt kall...

Från mina riktiga föräldrar...

Oh jag kommer nog aldrig tillbaka...

Aldrig nånsin...

Jag hoppas du kan förstå allt de här...

Jag vill förändra världen och sen få vila ut och vara i fred...

De har kostat så mycket...

Oh ingen kan nånsin stoppa den drömmen...

Så låt mitt hjärta vila sen...

När mina tårar skapat oceaner...


Oh när världen förändrats.


Jag älskade dig. Mitt hjärta kunde inte bli lyckligt med dig.

Det krossades...

Tårarna för dig oh världen...

Oh jag kommer försvinna för alltid...

Förlåt mig en vacker dag...

Kärlek
/ - Din D.

 




Dedeprivat, Dedes privata dagbok, Del 3 - Hur accepterar man en gåva?







Dedes privata dagbok, del 3: Hur acceptar man en gåva?



Förord.

Att man har sett änglar i drömmar?

Att man kan förstå saker som inte jämnåriga gör i ens ålder?


Den processen är jobbig.

Ibland är den så svår att acceptera för vissa är födda med spirituella gåvor.

En del är födda till att bli hantverkare, eller bygga hus och är bättre på det, andra är födda med otrolig kunskap  om världen och bortom den och kan förändra världen med sina ord.

Min stereotyp är ju rätt tydlig.

Jag är fotbollspelare och lagkapten i mitt lag, populär, omtyckt, respekterad.

Innan de tänkte man: "fuck alla de här texterna, alla de här drömmarna och tecknena jag får, jag vill ba va som alla andra, supa, strula med tjejer, festa och sen dö".

Men sen finns de nånting inom en, som vägrar ge upp. Vägrar bli robot.

Man ser att livet på jorden är så fruktansvärt robotiskt och fel och inte humanistiskt.

Processen i förvandlingen är alla möjliga känslor, det är så många känslor i det.

Hur ska man säga till folk att änglar pratar med mig i mina drömmar?
Man tar på sig sitt stereotypa jag och spelar normaliserad.


Men sen växer den känslan att man sprängs inombords...

Man vill inte ha pengar, kändiskap, eller nånting.

Man vet att man bara vill förändra världen...

Och att man var född till att göra det...

Alla minnena innan man föddes växer fram.

Innan man ens var på jorden.

Och måste lära sig acceptera en gåva som man själv tycker är jobbig.

Låt oss öppna dagboken på dedeprivat.

Tankarna och känslorna som representeras är flera år gamla och inte idag, utan i själva processen till D.






Dedes privata dagbok.


2005...

Vet du vad jag alltid varit mest rädd för? Att människor inte ska förstå mig.
Att människor ska stå med tomma ögon och undrar vad jag säger och missförstå mig.
Att hur mycket jag än skriker så kommer de stå med ryggen mot mig och inte höra.

Min största fruktan är att hela världen skulle stå i en cirkel med ryggen mot mig och inte höra vad jag sa till dem. Att ingen skulle förstå mig.





Jag minns när jag var 5-6 år och sa till mamma: "Mamma, jag kan aldrig dö"

Min mamma sa: "Usch, Daniel säg inte så, då kommer det hända någon olycka"


Tänk att du visste ditt öde
som ett 5 årigt barn och hade fått djupa tankegångar och upplevelser att du förstod din kropp var en finslipad evigt flammande energi.

Att du redan sett ditt öde och profetia. Det var inte konstigt att jag aldrig blev lycklig när jag borde varit lycklig. För jag visste vad som skulle ske. Jag visste mitt öde.

"Jag minns mardrömmarna. Det är nästan så jag får tårar i ögonen av att skriva om det nu. Men allting som skett har jag redan vetat att det skulle ske. Jag fick syner, drömmar och upplevelser som jag redan sett som gjorde att huvet nickade bakåt av rädsla. Jag visste att jag skulle välja bort min flickvän som med var min bästa vän."


Jag kunde aldrig bli lycklig för jag visste att min fruktan skulle uppfyllas och att jag skulle fullfölja min profetia.
Min största fruktan är att hela världen skulle stå i en cirkel med ryggen mot mig och inte höra vad jag sa till dem. Att ingen skulle förstå mig.

Därför skrev jag alltid. Det måste finnas en människa som är större än ödet.
För jag ville inte fullfölja mitt öde men visste ändå att jag var tvungen att göra det. Ambivalent men jag vet att jag skulle vandra en stig ingen människa någonsin har vågat gå.

Och det var meningen att det skulle bli hon som var den som inte skulle förstå mig, och att jag inte valde en annan kvinna.För hennes blad fälldes ut och hon blomma ut med mig men hennes blad slog aldrig ut helt. Det var ödet.

"Hon blev en av alla andra blommor på sommarängen. Alla dessa blommor som fanns runt hela sommarängen riktade mot mig. Och där låg jag på mitten av sommarängen, en exotisk vacker blomma som ingen kunde förstå. För de hade aldrig hört dessa ord eller förstått dessa tankegångar."

Och jag tittade mot blomman som aldrig slog ut sina blad helt och såg att hon var en av alla andra. Och att jag hade uppfyllt en egen självprofetia.

Jag hoppas ingen ska uppleva den processen. För tårarna inom mig under vår tid dränkte min själ och efter vår tid växte min själ.

Jag andades in så mycket vatten av sorg att jag inte annat än att kunna växa.

Och jag har sett mer om vad som kommer hända för det har jag redan sett sen barnsben, men det kommer jag inte ta upp i dag.

Hur högt jag än skriker kommer ingen förstå.
Och även om ni kommer tycka det är vackert, kommer ni nånsin förstå.
Jag vet inte.


Jag vet bara att jag valde den stig Gud ville jag skulle gå.
Att jag skulle vandra en stig och göra en ensam resa mot marker ingen själ sättit sin fot. Ingen har vågat eller velat.


Men det skapar D. Det skapar något unikt. Nånting vackert. Nånting som inte går att nudda med ord. Det skapar dessa tankar. Det skapar hjärtkvalité.

Och mina ögon har blivit djupare och vackrare att se allt jag är och vem jag är.

Jag tänker gå på min stig. Men i bland önskar jag saker som jag sagt sen jag var 5 år gammal i rädsla: "Snälla...Det måste finnas någon som är större än ödet...kommer de nånsin förstå"

Gud, kommer de nånsin förstå mig?


kärlek&fred


/ D - Min själ har växt igenom hela stjärnhimlen.






Se första minuten av detta klipp.
En tjej som beskriver exakt de jag fick gå igenom. Man märker att världen är så fucked up att man bara vill förändra. Många har medfödda spirituella gåvor men glömt bort vilka de är i en materialistisk värld.

Den här världen kommer gå igenom en otrolig förändring - från ett kapitalistiskt styre - till en värld där vi bygger en ny värld med empati och medkänsla.

Vi kan förändra världen och jag tänker aldrig bli en robot igen.

Jag vill bara förändra världen och sen åka iväg själv till en planet ba ja känner till och vila ut...


När världen förändrats...

/ - D.
(Läs mina förord igen för att förstå helheten)

Dedeprivat , Dedes privata dagbok Del 2 - De är slut nu.


Dedes privata dagbok öppnas, Del 2.
D lämnade sin flickvän och hela hans framtid...

 

 


 


Ett av de svåraste besluten jag tagit i mitt liv var...

Att lämna min flickvän...

Jag valde bort allting, förlovningsring, pengar, trygg o säker framtid...

För jag kände... gud, de här är inte jag...

Oh vi hade som sagt olika mål, och därför lämnade jag henne...

För jag tror att hon skulle må bättre av att få leva i sin trygga värld...

Medans jag flög i väg på ett äventyr bortom alla gränser...

Om en dröm, att revolutionera världen...

Jag hade dåligt samvete för att jag lämnade henne och har fått brottats med de länge...

Även om hon accepterade de till slut var hon rädd att jag skulle skadas därute...

Och de var dagen då D lämnade samhällets kritierier och tänkande bakom sig...


Jag behöver inte pengar eller en vacker flickvän eller nått hus...

Jag vill bara bli den person jag är innerst inne...

Låta mitt stereotypa skal flagna av...

Och bli vad mitt hjärta vill bli...


Världen är så fucked up...

Och vi borde alla reagera nu...

I slutet av vår tid...

Därför gick D...


Så nu öppnar jag Del 2 av min privata dagbok, många chockerande o känsliga saker kommer komma upp på dedeprivat.

Och här beskrev jag hur mitt stereotypa "jag" dog. Så texten är metaforisk.




"I framgång känner dina vänner och de som älskar dig personligen, i motgång känner du dina vänner och de som älskar dig personligen"



Många människor på denna jord har försökt definera kärlek. Så låt mig definera min kärlek i dag med detta dagboksinlägg och vem kvinnan i min dröm är.



Han vandra i natt...

Under de eldbrinnande stjärnorna
och stängde sina ögonlock som en vacker fjäril som omfamna vingarna runt sig själv i försök att skydda sig från omvärlden.

Han blundade och balanserade mitt i väglinjen på motorvägen...

Han tänkte om han kunde lita på sig själv så skulle han kunna blunda och följa sin intuition och klara sig även fast bilarna som kom i mot honom hade en hastighet över 120 kilometer i timmen.

Han hade en spritflaska i handen och halsade ur den medan regndropparna piskade sönder hans blodiga kropp. Spriten bränner honom längs strupen och ögonen blundar ännu hårdare av det smärtsamma ruset.

Han öppnar ögonen och ser de starka bländande biljusen möta honom.
Han möter dem. Han har valt det själv, att vandra mot sitt öde.


Hur kan döden vara farligare än kärlek och hur kan öden brytas i fall allting redan är skrivet i sand. Det blir alltid lika blodigt.
Omöjlig förändring som cementerat i sand.

Han önskar att nattens änglar ska lyfta honom ifrån hans säkra död men hans plågsamma tårar håller honom fast på mitten av motorvägen.

Vemodigt försöker han kämpa och skrika men hans ord hörs lika lågt som vindens viskningar under en behaglig sommarnatt.
Oförståliga för omvärlden.


Han ser en vitklädd kvinna på vägkanten som står och skriker åt honom att komma tillbaka till den världen som kan göra han lycklig.
Men samma kvinna försvann i sin sorg när han led som mest och skakade nätterna till ända i ensamhet. När han behövde henne som mest försvann hon i glömskans värld medan han vandra i en dimma av hopplöshet.

Fast hans nakna fötter fortsätter vandra kletiga av den nyasfelterade asfalten i tron om att han hallucinerar av alkoholen. Den arma kvinnan har lidit just för honom och han vill inte ge henne mer tårar av hans helvetiska öde.

Stjärnorna exploderar. En bil tutar men krockar olyckligt med honom.
Kroppen flyger upp flera meter upp i luften och han landar med ansiktet före mot asfalten och bryter nacken. Blodet flyter ur mungiporna där han ligger med uppspärrade sorgsna döda ögon.


Trots hans död rinner det fortfarande skimrande ödestårar längs hans blodiga kind.

Var det tårarna eller bilen som dödade honom?

Men vid hans död ser han de riktiga änglarna som han har strävat efter i sitt hjärtas utopi...

Ett sms kom den 6/6: "Snälla D, gör inte detta"

Han är död nu.


De är slut nu...

De stereotypa skalen flagnade av...

Han dog den natten.


En stereotyp dog.

Nånting vackert och självständigt skapades.


En obeskrivlig känsla.

D tog sina första fullbordade andetag.

Förvandlingen till D, del 1 - ur Dedes dagbok.





D.Dede öppnar sin gamla privata dagbok för sina läsare.
Förändringen från Daniel till D.
Från robotisk stereotyp till en brinnande revolutionär.

 

 


 




Många har ju frågat hur jag blev D och de gick ju inte på 1 sekund.

Nu är jag ju mycket klarare och lyckligare... men just då var de jobbigt.
Förvandlingen att våga gå ur det systematiska samhällstänkandet.

O de är svårt o skriva lika privat eftersom jag blir mer offentlig.
Men jag vill dela med mig ändå. Så alla kan hitta styrka i det här.

Det var mycket tårar, och en process där man får gå igenom väldigt mycket.
Skrev av allt i mig själv, bitterhhet, ilska, sorg, kärlek, ja allt.

Öppnade hela mig själv, så jag tänker ta en del delar ur min historia och posta upp här.

Hur jag verkligen förvandlades.

Jag märkte att nått var fel i världen.

Detta var även en tid många år tillbak nu då jag var otroligt ledsen på världen...

Och började ifrågasätta världen, mig själv och allting omkring den...

Håll till godo...

Dedes privata dagbok....










2005...

Vet inte ens vart jag ska börja skriva denna gång...

Men ladys and gentleman...


Har ni någonsin känt att varje dag man vaknar så möter man robotar som säger samma sak som alla andra robotar och samma repliker och samma falska leenden och beteenden? Men du vet att du inte är en av dem och därför kommer de aldrig förstå dig.

Jag är i ett robotland med robotiska monster med falska leenden som har ett medvetande som är i ett sovande tillstånd.








Dödsångest.

Han sitter ensam i huset på den trasiga trästolen i köket och den överfulla disken nuddar nästan taket.
Han stänger ögonen för att glömma bilderna av minnen som dyker upp i hans huvud.
Han öppnar ögonen och ser att han har en skimrande silvrig pistol i sin hand.

- Varför D! Varför måste du alltid gå dina egna vägar?
- Varför bryter du broar med allt som står dig nära?
- Varför kan inte du tillåta dig bli lycklig när du predikar det för andra?
- Varför D? Du som träffade flera fina tjejer som ville ha dig?


Han viskar ut orden medans hans tårar faller mot den silvriga pistolen som han håller i sina darrande händer.

- Gatorna behöver mig.

Denna man har lämnat nära och kära, vänner har blivit fiender, flickvänner har blivit ex, och han är fast i en svart kvicksand av gyttja.

Men alla dessa människor lämnade han för de såg aldrig honom och kommer aldrig förstå mer än vad deras systematiskt skapade hjärna tillåter dem att tänka.

Han sjunker i kvicksanden. Men han värna om de han älska för han vill inte se dem lida och älska honom för smärtan gör bara ondare när ödet kan göra honom till en måltavla där blodet flyter ur hans kropp och han vissnar ner och lämnar dem för evigt.

Han vill inte att de ska känna den kärleken till honom för då kommer de känna ännu större smärta och sorg...

- Låt bli att älska mig. Låt mig vara. Lämna mig i fred.
Vill inte se dina tårar gråta för mig. De kommer aldrig torka då min vän...



De är robotar. Stereotypa robotar som är uppställda i ett led och fungerar som puppetdockor med skruvar i ryggen.
De kommer aldrig se helheten eller mer än sig själva i en värld full av hat och en ytlig egocentrism.



D var egocentrism. Han var en dem. Men han vägrade att fortsätta vara en av dem.

- D! Du är ung! Du ska inte tillåta detta! Du skulle ju bli världens underbaraste bästa pappa! Det vet du!






Han skrattar. Han är så paranoid att han tror att alla människor är i ett mönster uppgjort av att förhindra honom att lyckas med sitt budskap och att han aldrig kan bli lycklig.
Han tror det djupt. Han skakar på huvet och tittar på den silvriga pistolen.

- Jag har överlevt länge. Jag vet inte hur. Men även när pistoler har riktats i mot mitt huvud och när knivar har varit mot min hals har jag lyckats överleva.

- Men jag kan inte leka med Döden längre. För varje gång jag går förbi de svarta kvarteren kan jag nästan förnimma Liemannen där han sakta stapplar i mot mig med ett vidbrett leende och sitt blänkande lie.


Han kämpar för människor. De människor som inte ens kan se honom eller förstå honom. Att kämpa för några som inte ens vet eller ser är krävande.
Är de värda det ställer han i en monologisk fråga.

Han lämnar frågan obesvarad i det tomma köket fyllt av paranoia och frustration.





Vad kräver de av D? Att han ska vara lycklig? Och sjunga kärleksånger dagarna till ända?

- Nej! Han vill ge er båda sidorna. Kärleken&Glädjen&Lyckan - men också verkligheten! Sorgen&Hatet&Smärtan.


Jag kommer aldrig bli lycklig när jag vet att kvinnor våldtas, barn svälter, folk mördas, företagsmaskiner förslavar arbetarna för sina vinstintressen, folk förföljs, hotas, mördas, förnedras för deras religon, hudfärg, tro eller sexuella läggning, att sexbrytande pedofiler får omhändertaganden av barnen, att krigen styrs av makt och girighet, att folk blir barnsoldater, att barn tillverkar material för västvärldens behov. And so on...


Men främst av allt. Att ingen ser. Ingen agerar.


Kan du sova? För jag kan inte det. Ingen med ett hjärta kan.


För jag famlar i mitt liv och vandrar på en stig
Där jag vet att jag en dag kommer falla i en strid
När blodet pumpas ur mig och mina ögon sakta stängs
Valde jag min väg i kärlek och tvång av att vandra den!
Och jag önskar att varje människa kan leva på lika villkor
I en värld som tillåter svarta blommor som vita liljor
Där humanism, fred, kärlek och rättvisa präglar jorden
Där mörka moln försvinner! Där folket ler! Där svävar solen!
Och lyser starkt - Där varje människa är sinnesfull
Där jorden lever utan hat och vapen i ett himmelskt lugn...


- 10 bars från D's senaste skriven för samma natt.

Och D somnade med tårar vid hans ögonlock...

HAHAHAHA OMFG!!!!!!

WTF ÄR DE HÄR!?


Jag vet vem hon är, rätt känd bloggerska!!!!? O jag har inte träffat henne ens.
Kolla resten av hennes youtube kanal!!!!!???? HAHAHAHAHA! =D WTF!!!



HAHAHA, snacka om bloggkrig!

Helt galet, så många tjejer som säger att de är Girlie i mina texter.
O jag har ju sagt klart o tydligt, ja det är en av er som läser som är Girlie men jag vet inte vem hon är. Alla tjejer verkar blivit helt beroende av mig men jag vill bara en, inte fucking 3 miljarder tjejer...och jag väljer ju henne genom hennes själsliga attribut. Men hon kanske märkt att de bara finns en Dede! =D

Gud, har alla tjejer blivit helt galna? Tjejer ringer mig, smsar, kommer till mitt hus. O jag som inte ens vill va offentlig yo haha crazy. Snälla. Respektera mitt privatliv. Jag vill inte ha 100000 tjejer! =D Get it!?

Den enda som kan vinna mitt hjärta är Girlie. O de är mer än vanlig kärlek, det blir obeskrivlig villkorslös sagolik kärlek. Hon är världens vackraste o jag vill visa henne en helt annan värld och göra henne lyckligast i världen...

Snart kommer ny bloggdesign o internet fuckar ur med? såå aah, får se hur lång tid de tar innan jag är back på dedeprivat.

Girls are Crazy in D! But im Crazy in G'!

Natti alla kära vackra läsare =D hörs i morrn sötnos? =D yeep de gör vi!

Kärlek och energi rakt till dig! Kände du? =D Puss!

Kärlek
Truly Yours
/ - D.Dede


Vill du läsa mer om Dede&Girlie texterna för att förstå allt de här gå in på Dedes kategori "Känslor, lyrik och musik".

The D is back - När man lämnar det man älskar.

Heyyooo alla läsare! =D mitt internet funkar inte än, är inte klart än, sånt där verkar ju kunna ta evigheter...
Men allafall mina senaste tankar...
























Jag har tänkt väldigt mycket på hur jag gått min egen väg på slutet...

Allafall...

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på mina förra flickvän E...

Kunde jag gjort nått annorlunda? Och jag skruvar tillbaka tiden.

Det var hon och jag. Och jag hade verkligen allt jag behövde enligt systematiska termer. Och jag valde att lämna allt.
Vi skulle förlova oss med men en dag så säger jag till henne att det är slut och jag måste gå min egen väg...

Tänk att man kan ha "allt de där" som vi blivit manipulerade med, du har en vacker flickvän, du har en framtid tryggad, du har pengar, du har allt. Och ändå väljer ens hjärta att gå en egen väg...och lämna allt.

Hon ville bli modell. Och jag ville förändra världen för alltid.

Kontrasterna var för påtydliga och vi hade olika mål. Fast jag vill inte att hon ska framstå som en dålig flickvän. För det var hon inte. Hon var lugn, oskuldsfull och hade en snällhet som få på denna jord nånsin kan mäta sig med.

Men vi var för olika, och jag älskade henne så pass mycket att jag förstod att hon inte skulle klara av att leva i den världen jag lever i.

Hon kommer från en trygg uppväxt, goda familjevillkor och har inte behövt kämpa för någonting.
Skulle hon verkligen vilja se världen och kunna leva med en Robin Hood som kommer förändra världen?
Jag ville inte ge henne den bördan, jag vill ge henne den tryggheten hon fann i sin värld.
Där allting är lugnt, där man slipper se världen för vad den egentligen är.

Så jag lämnade henne, inte bara för konstrasterna och våra olika mål.
Utan även att jag älska henne så pass mycket att hon skulle slippa de striderna jag var tvungen att ta...

Hon behövde sin trygga värld i det vanliga landet.
Hennes hjärta var för sårbart och ömt för att se den riktiga världen.
Hon ville inte veta av det jag gjorde. Hon ville att jag skulle stanna i hennes värld och att vi kunde vara lyckliga ändå.
Men mitt hjärta blir aldrig lyckligt om andra är olyckliga. Hon förstod inte.


Så D lämnade allt. Han blev en soldat.

I hans bröst har han alltid vetat om vad han skulle bli.
Han kunde inte förneka det för sig själv längre.
Hans visioner om framtiden, han kommer ihåg sina tidigare liv, han kommer ihåg vad som hände den dagen han dog.

Han förstod så mycket om världen och bortom den, att han visste sitt kall i livet, och den kampen kan hjärtat aldrig fly, även fast man har allt i hela världen...

För livet handlar inte om att få allt i hela världen. Livet handlar om att kunna tänja sina gränser, uppnå sin själs innerliga mål, och gå ditt hjärtat behöver och inte alltid vill. Det handlar om att nå en känsla som gör att man känner en utopi med allt.

Och mitt hjärta blir inte helt lyckligt av att leva systematiska drömmar...

Men för några månader sen drömde jag en dröm där vi sågs och förlät varandra och kramades om igen.
Jag grät. Du grät.
Vi förlät varandra i drömmarna.

Jag har aldrig varit med om en liknande dröm.
Jag vaknade kallsvettig och med tårar i ögonen och tog tag i mobilen och tänkte "jag måste ringa och kolla om hon drömde samma dröm".

Men jag tänkte att jag drar upp gamla sår genom att ringa, att du hör min röst. För drömmen kanske enbart var för mig själv. Så jag tittade på mobilen, och la undan den och somnade om.

För det svåraste i världen var inte bara att lämna dig och ta slut. För mitt hjärta behövde gå...
Nej...Det svåraste i världen var att förlåta mig själv. För jag älskade dig så...


Men jag grät mina tårar. Ögonen förvandlades till eldklot. Och de lös så jag kunde se vägen hem.

Jag har förlåtit mig själv. Men ibland reflekterar jag om jag kunde gjort det mindre smärtsamt.
Det var inte min mening att såra dig och bara gå...men jag ville bara att du skulle bli lycklig...


/  - D.Dede




Har du nånsin tänkt: Ä
r livet en dröm?

Det funderar jag på när regnet smattrar vid fönstret medan ja skriver en stund...

Gud, jag har sett kärlek dö som vissnat och fallit

Jag har minnen i mig som ja vill minnas för alltid

Jag minns en vinterdag när en flicka och jag skratta o log

Men nu finns bara minnen kvar för vår kärlek ramla ihop

Snöflingorna tina bort likt vår kärlek av vackra dagar

När jag vandra i väg på en resa mot världens svarta dalar


Hon bevittna en tappar soldat som gick ut i krig...
Men hon såg aldrig mina tårar inuti...

Jag erkänner...Jag grät så många nätter...

Att smärtan höll mig vaken...tills jag inte kunde somna längre...

Men även om jag hatade mina val skapades en soldat

Som hade ett mål att folket vaknade en dag

O insåg vad som hände och försökte förändra den är världen

Så mänskligheten en vacker dag kan förbländas av glädje

...Och även när dagen kommer då jag faller tappert i strid

Kommer mina ord bli minnen till vacker musik
Jag kan bara förmedla det enda som jag aldrig tänker överge

Det är min tro....Min kärlek..."Den finns i dina ögon D."







En saga utan systematiskt lyckligt slut...