Läsarbrev från anonym

 
 
Läsarbrev från Anonym.
 
"Vet du en sak Dede, jag tycker det är så jäävla dåligt att du bara gick din väg!!! Jag kan respektera det på ett sätt att du behövde det och att du skulle "förvandlas" till något mer men att bara lämna alla och krossa alla var för mycket!!! Förstod du inte att du lämnade ett stort hål?? Du struntade i alla och bara gick i väg och sa att du måste "förvandlas till något mer" och även om jag uppskattar din ÄRLIGHET så tycker jag ändå att det du gjorde är fel!!! Du kunde vart kvar, men vet du !!?? när du grät över de dagarna ensam, så SKRATTADE JAG!!! Jag levde livet!! Du var trött på den här världen, så du drog till andra sidan världen!! Men även om inga av dina läsare vet vem jag är så ska du veta att när du sa till mig "Du är inte min typ av tjej" så är det snarare att du inte vet vem som är rätt för dig, det är därför du inte vet vem Girlie är, trots att vissa sagt att de är hon. Jag skrattar åt dig och att ALLT GICK ÅT HELVETE FÖR DIG haahahahhh aa rätt åt dig, så du kan fan inte gråta något nu! O vet du om att matilda hatar dig!! et är för att du tänker bara på dig själv och inte andra, det var därför du försvann..FUCK U, jag hatar dig!!! O nej jag är inte svartsjuk, jag har såå släppt dig!! fast du kan ju höra av dig när de börjar bli ensamt haahah för det är väl det nu??? tyvärr det är den vägen DU VALDE!!! asså förstå mig rätt jag respekterar din ärlighet o dina mål...men du valde det här!!! DU...så fuck you!!!
 

 
 
 
Vet ni...
 
Jag har försökt öppna och börja vart jag ska skriva. Men suddat 5 gånger nu.
 
För jag vet inte hur jag ska börja.
 
Jag har bara kärlek till dig som skrev det här mailet.
 
Bara kärlek.
 
Allting har förändrats. Det är slut nu. Det förflutna finns inte mer. Dagarna har försvunnit. O allting har förändrats. 
 
Du har rätt, det var mitt beslut att ta mina egna strider och lämna allt. Det var ett av mina tuffaste beslut jag nånsin tagit. Mitt "stereotypa jag" ville bara stanna kvar i tryggheten, och allting jag kunde ha. Jag hade fått allt idag, en flickvän som älskade mig över allt annat, en trygghet, ekonomiskt, vänskapligt, och kärleksfullt.
 
Så varför lämnar man allt det där?
 
För det är så. Det är att ingen av oss är riktigt oss själva. Vi är alla mer eller mindre förstörda av dagens värld. Vi har alla mer eller mindre sårats av den. Eller av människor i den.
 
O att vara ärlig. Att vara så djupt ärlig mot sig själv. Är att våga se detta. Att inte sitta och spela teater i kärleksrelationer eller vänskapskretsar eller jobbkretsar.
 
Att verkligen vara ärlig. Är att se sina brister, att se sitt mörker och möta det. Men många av oss fortsätter spela teater och låtsas, och drar på ett milliondollar smile. Och det är inte äkthet, och så långt ifrån kärlek vi kan komma när vi inte är autentiska i oss själva och mot oss själva.
 
 
 
 
 
Jag vet att att min flickvän älskade mig otroligt mycket. Men jag kunde inte ens ta in hennes ord. Jag kunde inte förstå kärlek. Alla dessa ord som svämmades över mig både från bloggen och i privatlivet, när jag vara nära att bli offentlig. 
 
Men jag älskade henne. Men jag kunde inte älska. Vet du hur svårt det är att säga de orden? Vet du hur fel det kan bli när man ska förklara en sån sak? Vet du om mina innersta drömmar? Vet du om vad jag ville förvandlas till? 
 
Hur skulle jag? Som är så annorlunda, få en stereotyp värld att förstå mina ord....
 
O allt jag sa, blev fel. Det var inte så jag menade när jag försökte gå. Jag behövde inte andra kvinnor, eller pengar eller kändiskap. För det var ju nyss det jag valde bort.
 
Jag tacka nej till pengar, och tacka nej till kvinnor.
 
Jag tror, innerligt, att det finns något djupt inom oss, som går bortom allt det där och kan förvandlas till det vi drömt om.
 
För sanningen är, att det är allt vi nånsin drömt om, att få den kärleken, och bli den kärleken. Men vi är så många som är så sårade och skadade av dagens värld, att vi förlorat en del av oss själva som var så genuint, oskuldsfullt och äkta inom oss.
 
Det var som om vi lät mörkret bara sluka oss, för att vi inte orkade mer att känna. O det finns ingen att döma. För hur mycket ska man orka känna av dagens värld? Den hetsar oss till att bli framgångsrika "rika" berömda i dagens livshetsande stereotypa värld.
 
Men jag satte ner foten.
 
De kunde aldrig fånga mig.
 
För jag lovade att aldrig bli som dem.
 
Det var det hela mitt liv gick ut på.
 
Det var därför jag grät.
 
För att jag var tvungen att ta mina strider ensam.
 
Att våga vara ärlig, och möta mitt mörker...
 
När alla ändå låtsades ha sitt "ljus" framför sig och säga "allt är bra, och ja de går så bra på jobbet, och vi har tjänat så och så mycket, och i går åt jag hälsofil och sprang 7 kilometer, och allting är exakt bra hela tiden, alltid, jämt".
 
Vi har skapat livstilshets mot varandra. Livet är inte så, ibland är det mörka dagar, ibland ljusa. Men att hela tiden hetsa varandra gör att vi tror att det är något fel på oss, att vi är annorlunda. O det skapar oro och stress bland våra medmänniskor.
 
O hur kan det hela tiden vara bra? När vi ser världen idag? När 26000 barn svälter i hjäl varje dag? När hemlösheten ökar? När 1 miljard knappt har mat på bordet? Hur kan allt vara så fantastiskt bra då?
 
Min största rädsla var att ingen i världen skulle förstå mig. Men jag är kvitt den rädslan nu. Jag är inte här för att alla ska älska mig, jag är för att utmana systemet som skapat detta.
 
O jag vet att många därute känner sig vilsna, sårade, rädda, sorgsna, ledsna, nedbrutna, svaga, trötta. O det är det jag kämpar för. De svaga, sjuka, och fattiga.
 
O det spelar ingen roll, om ingen i hela denna värld skulle förstå mig. 
 
För jag måste göra det här.
 
O även om det aldrig vart ett gott farväl mellan mig och Matilda. Så vet jag att hon älskade mig. Och att det viktigaste är att hon blir lycklig. Jag har bara kärlek till henne, och hennes familj.
 
För det här var mitt beslut. Och jag var inte lugn eller harmoni efter det, inte mitt rätta jag eller i rätt state of mind. Och med handen på hjärtat, idiotiskt. Men vem skulle inte vara det när man valt att gå och förlora allt? Det var aldrig min mening att såra någon.
 
För det var mitt fel, det fanns inget att döma henne för. Även om du dömer mig. Så får du göra det.
 
Även om jag önskade ett gott farväl, och aldrig fick det. Så jag kan inte döma någon. 
 
Jag har så svårt att döma någon som var inblandad i detta jag gick igenom. För jag tror ingen nånsin varit med om en kille som valt bort allt, gått ensam i 5 år som lämnade allt. Det var inte enkelt för någon, men på något sätt var det ändå det rätta. Hur ont det än gjorde, så var det de rätta...Jag vet det i mitt hjärta...
 
Så ja, jag valde bort hela världen...
 
För att gå igenom och hitta något mer djupare i mig själv...som kan förändra allt...
 
O jag kanske "förlorade allt" på vägen...
 
Men vet du? Det känns inte som jag förlorat någonting.
 
För jag vet att de hjärtan som verkligen trodde på mig skulle hälsa välkommen hem när jag kom hem...
 
Det känns mer som jag vunnit, något mer än bara att bli korad till "årets bästa fotbollspelare" eller något annat kommersiellt pris jag kunde fått i den världen...
 
O jag har inte förlorat några vänner, jag har vunnit miljoner  som jag inte ens känner...
 
O därför måste jag bli offentlig...o det är närmare nu än nånsin...
 
Jag vet att jag skulle vinna mer, mer än jag nånsin kunnat drömma om...
 
Om jag bara inte gav upp...
 
Jag vet alltid vad jag kämpar för...
 
Det är därför jag inte vill ha pengar, kvinnor o kändiskap eller något ur den här världen...
 
För jag vet att den som förstod mig skulle fånga mig...
 
Jag vill förändra världen...
 
O om ditt hjärta vill döma mig, stjälpa mig får du göra det...
 
Men det är därför jag aldrig kan ge dig mitt hjärta...
 
Jag är redo att dö för kärlek, och dö ensam...
 
Det har gått så lång tid, så det finns ingen återvändo om jag faller.
 
Men jag vill att alla ska veta, att allt jag nånsin önskat...
 
Är att förändra världen, hitta Girlie, och mina föräldrar...
 
Och om jag aldrig lyckas med det...
 
Så har jag allafall gjort, allt mitt hjärta nånsin kunnat...mer kan jag inte göra...
 
Och det är det absolut, vackraste jag kunde göra...
 
Jag vet inte om jag kan säga samma sak om ditt mail...
 
Men jag har bara kärlek till dig, och du får örfila mitt ansikte hur länge du vill...
 
Jag tänker aldrig slå tillbaks...
 
Oh mina ögon, säger mer än tusen ord....
 
 
/  - D.
 
Förstårduintevadjaggåttigenom?Alltförkärlek..
 
 
 
Jag ska vara ärlig inför alla er som läser, jag vet mer om Girlie än vad ja sagt
Men om jag säger för mycket kommer alla låtsas vara henne...
Många tjejer bryr sig mer om mode, läppstift och nagelack
Oh vågar inte hoppas på kärlek utan hatar känsler...

Oh den som är Girlie vågar inte ens hoppas för hon är rädd att bli sviken
Oh vågar inte tro för mycket om de inte stämmer...
Men innerst inne så får hon en otrolig känsla av när jag skriver
När D skapar ren magi med sina händer...

För varje ord jag nånsin skrivit eller flowat ut har varit sant
Den här kärlekshistorian är komplex, svårtolkad men väldigt äkta...
Oh de är verkligt även om de känns som en historia från ett sagoland
Det finns så mycket inom mig som jag har tänkt berätta...

Men risken är stor att jag fastnar i en kapitalistisk värld med pengar och kvinnor
Oh låter D dö ut och intar mitt stereotypa robotiska själviska jag...
Men jag måste kämpa och våga tro på en kärlek i fragment av minnen
Även fast jag styr skeppet ensam på detta väldiga hav...

Tusentals meter höga vågor och ändå går skeppet aldrig sönder...
För havet har skapats av mina egna tårar som faller ner...
Oh vågornas skapas av systemet och fyller mina lunger...
Men jag vaknar ändå varje dag och hör en röst säga: "Andas D.."

Hostar upp vatten och fortsätter segla, oh drömmer om nånting mer
För våra ögon ser bara en verklighet av vad världen lovar!
Oh ja kämpar tills ja faller, för de finns alltid hopp i D
Ja lovade att rädda dig... och kyssa dina glimrande glädjetårar...
 
Jag lovade att rädda dig...

/ - De.