Ett ensamt sårat rådjur.


Ett ensamt sårat rådjur.





Striden var slut.

Han låg på slagfältet och ropade på hjälp.

Han var sårad. Av både pilar och svärd.

Kroppen var genomsvettig. Och svettpärlorna rann från pannan mot ögonen och sved.

Han hade besegrat den mörka armén. På egen hand.
Och han försökte hämta andan.

Och ropa på henne.  Även när han ropade kunde han höra henne trots ljusår av avstånd ifrån dem. Hennes hjärta vågade inte släppa in honom i sitt hjärta. Hon litade inte på honom efter att han gick. Men innerst inne vet hon att det var de vackraste han kunde göra.

Hon sa själv: "D, De var de vackraste du kunde göra."

Han tog en strid mot sitt förflutna. En strid som skulle förvandla honom till mer än en man. Och göra honom till de oövervinnerliga och bli en bättre man än han nånsin kunnat drömma om. Strider mot de förflutna och sitt hjärta är något man måste ta för att förvandlas till de innerligaste vackraste man kan bli, även fast en del aldrig ens vågar se eller vågar ta dessa strider. Och han var tvungen att gå en resa och ta en strid ensam, och gå på vägar och nå mark ingen varit på förut. Han visste inte om han nånsin skulle komma tillbaka.

Allt han hade var en dröm. Som hans hjärta visste var sant. Visioner. Och man måste följa sitt hjärtas röst. Och han bestämde sig för att vandra i tusen dagar.

Som ett sårat ensamt rådjur låg han skadad. Ögonen var så djupa men förvandlades från hopplösa till livsgnistra när han visste vad han hade gjort och varför.

D pustade i smärta: "Jag ger aldrig upp..."

När han stapplande reste sig upp såg han ett brev sitta fast i en pil mot ett stort ekträd. Var det från henne?

Det var ett brev från hennes pappa. Att hålla sig borta från henne, annars skulle han bli tillfångatagen av lagens män. Han fick aldrig höra av sig till henne någonsin igen. Hans hjärta gick nästan sönder. Men han accepterade hennes pappas ord. Att han aldrig fick höra av sig till henne någonsin igen.

Och han visste att kampen är hans. Han måste vara större än dem. Det beslutet som togs är på deras samvete och hjärta. För även om en man gjort allt fel i världen, så skulle dörren alltid vara öppen som hon lovade. Men han hade inte gjort allt fel i världen, han tog en strid för att bli den bästa man han kunde bli.

Och hennes hjärtas lovord. Visar att den här striden inte var för henne. Att allt hon sa de gångerna bara var en illusion av nånting hon aldrig var. Att inte ett enda ord var till henne. Att den kvinnan hans hjärta kämpar och älskar finns därute. Och behöver honom mer än nånsin.

Han visste, att ett hjärta som är gudomligt är också innerligt.

Ett hjärta full av empati lämnar inte ensamma sårade rådjur när de stapplande försöker ta sig hem.

Och han vet att striden är tusen dagar för kvinnan han älskar.

Som hans hjärta vet existerar.

Men han vet inte vem eller vart hon är.

En kärlekshistoria bortom all metafysik och jordisk kärlek att få har förmåga att förstå den. För många hjärtan har slutat tro. Många hjärtan har valt att inte våga tro på kärlek. Men sagor existerar. För hjärtan kommer alltid skapa verkligheten. För kärleken är och förblir den starkaste kraften i Universum. Därför kämpar hans hjärta tappert och modigt för denna otroliga vackra kvinna som han måste rädda.

Han tar sig smärtsam åt det vita bandaget kring sin midja som han bandagerat runt sin överkropp.
Och säger i hoppfullhet med förtröstan...


"Girlie...jag lovar, o komma hem snart älskade du..."

Det enda han har är en vision av att hon kramar honom innan han faller ihop efter den långa resan.

Det kan få ett ensamt sårat rådjur att stappla sig upp...

Och vandra ensam i 1000 dagar.
..




1000 pilar i skyn.



1000 pilar i skyn.
 
 
1000 pilar i skyn...

Han sprang med sin älskade i sin hand över det dimmiga kala mörka kalhygget där det en gång lite längre bort varit en blomstrande vacker sommaräng. Men som bara är ödemark och förtäljer en historia förlängesen.

Han ropade högt till M: "Vi måste skynda oss, kom igen"

Hennes svar blev "Ja.." med gråten i halsen medan tårarna flög nerifrån hennes rosenröda kinder och ekade varje gång de föll mot den kalhygga marken. Med mod i sitt hjärta och fullkomlig hängivenhet sprang hon barfota medan hennes vita klänning fladdrade av vindens upproriska skrikande vinande blåst.

D stannade plötsligt till och sa "Tyst!".

Hon tittade honom i ögonen och sa "Vad är det..?"

D lyssnade spänt till medan vinden sakta avtog och han hörde nattens fördolda stillhet. Den varade blott ett par sekunder. Och han hörde sen 1000 pilar i skyn som swischade förbi över natthimlen. Han kunde höra deras grymtande och suktande efter honom. Den förflutna mörka armén som jagat honom till denna världs ände.

D: "Jäklar..."

D slängde ner M mot marken och la sig över hennes kropp. Hon hann inte förstå varför, innan hon plötsligt hörde de tusentals pilarna smattrande landade runt dem.

Långa sekunder av skräckslagen tystnad där hon endast hörde sina bultande hjärtslag .

Var det över nu?



M:"D..." Hon skakade till honom medan hans kropp fortfarande låg över henne.

M: "D...!"

M lyckades vända på D på sidan och såg alla pilar som träffat honom i ryggen.

M: "D...vakna!" Hennes gråtande rop ekade över hela dalen.

D vaknade upp och kände av pilarna i ryggen och frågade stammande i smärta: "Är...är.. du skadad?"

Hon svarade att hon var välbehållen medan D stapplande försökte resa sig upp.

D: "Spring...skynda...jag stannar här" orden kom kämpande ur hans läppar men lämnade henne chockad och förtvivlad...

Han ilsknade till. Och röt till ännu högre: "NU!"

M: "Men jag..."

D: "Ska vi båda dö på den här platsen? Det är mitt förflutna och det är min strid att ta."

M som visste hur han hade kämpat ensam och som lovat honom att han aldrig mer skulle vara ensam blev paralyserad av hans svar. Strider i livet är en del vägar man måste gå själv och trots hur hennes hjärta grät la hon sin tillit i hans händer när hon såg hans sårade men viljestarka glimmrande ögon.

Men de chockerande orden kom det fler av och högg tag i hennes hjärta.



D: "Jag kan inte älska dig just nu...du måste bli lycklig...jag har...problem...jag måste strida mot detta själv..."

Man kunde höra hennes hjärta brista och bitarna falla ihop.

D: "Snälla...gå nu...spring i väg..."

M stod fortfarande med ett paralyserat, chockat och sårat ansiktsuttryck som hon tappat andan. Hon fick inte luft. Bördan blev mångfaldig då han inte enbart hade sin egen smärta att kämpa i mot, men också hennes. Som hans samvete fick bära på ensam nu.

M sprang till honom och försökte ta tag i en pil och rycka ut den.

D som visste att mörkrets armé var så nära sa det enda han kunde göra för att rädda hennes liv.

D: "Gå! Spring nu...vår kärlek kommer aldrig fungera..."

M sprang i väg men oförmögen att gråta. Så sårad att hennes tårar inte kunde falla.

D ropade till henne: "Jag älskar dig... förlåt..."

Hon hörde orden. Men hennes hjärta var förkrossat, sårat och sviket.

D stod nu i en ensam kamp mot mörkrets armé.

Och den striden skulle lämna honom ensam i mörkrets dalar i 1000 dagar.

Hur det slutar vet bara Gud.

Men en krigare ger aldrig upp.

Aldrig för den han älskar, och folket som behöver honom...

Och för kvinnan hans hjärta älskar men inte kunde just nu...