Heyyooo alla läsare! =D mitt internet funkar inte än, är inte klart än, sånt där verkar ju kunna ta evigheter...
Men allafall mina senaste tankar...
























Jag har tänkt väldigt mycket på hur jag gått min egen väg på slutet...

Allafall...

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på mina förra flickvän E...

Kunde jag gjort nått annorlunda? Och jag skruvar tillbaka tiden.

Det var hon och jag. Och jag hade verkligen allt jag behövde enligt systematiska termer. Och jag valde att lämna allt.
Vi skulle förlova oss med men en dag så säger jag till henne att det är slut och jag måste gå min egen väg...

Tänk att man kan ha "allt de där" som vi blivit manipulerade med, du har en vacker flickvän, du har en framtid tryggad, du har pengar, du har allt. Och ändå väljer ens hjärta att gå en egen väg...och lämna allt.

Hon ville bli modell. Och jag ville förändra världen för alltid.

Kontrasterna var för påtydliga och vi hade olika mål. Fast jag vill inte att hon ska framstå som en dålig flickvän. För det var hon inte. Hon var lugn, oskuldsfull och hade en snällhet som få på denna jord nånsin kan mäta sig med.

Men vi var för olika, och jag älskade henne så pass mycket att jag förstod att hon inte skulle klara av att leva i den världen jag lever i.

Hon kommer från en trygg uppväxt, goda familjevillkor och har inte behövt kämpa för någonting.
Skulle hon verkligen vilja se världen och kunna leva med en Robin Hood som kommer förändra världen?
Jag ville inte ge henne den bördan, jag vill ge henne den tryggheten hon fann i sin värld.
Där allting är lugnt, där man slipper se världen för vad den egentligen är.

Så jag lämnade henne, inte bara för konstrasterna och våra olika mål.
Utan även att jag älska henne så pass mycket att hon skulle slippa de striderna jag var tvungen att ta...

Hon behövde sin trygga värld i det vanliga landet.
Hennes hjärta var för sårbart och ömt för att se den riktiga världen.
Hon ville inte veta av det jag gjorde. Hon ville att jag skulle stanna i hennes värld och att vi kunde vara lyckliga ändå.
Men mitt hjärta blir aldrig lyckligt om andra är olyckliga. Hon förstod inte.

Så D lämnade allt. Han blev en soldat.

I hans bröst har han alltid vetat om vad han skulle bli.
Han kunde inte förneka det för sig själv längre.
Hans visioner om framtiden, han kommer ihåg sina tidigare liv, han kommer ihåg vad som hände den dagen han dog.

Han förstod så mycket om världen och bortom den, att han visste sitt kall i livet, och den kampen kan hjärtat aldrig fly, även fast man har allt i hela världen...

För livet handlar inte om att få allt i hela världen. Livet handlar om att kunna tänja sina gränser, uppnå sin själs innerliga mål, och gå ditt hjärtat behöver och inte alltid vill. Det handlar om att nå en känsla som gör att man känner en utopi med allt.

Och mitt hjärta blir inte helt lyckligt av att leva systematiska drömmar...

Men för några månader sen drömde jag en dröm där vi sågs och förlät varandra och kramades om igen.
Jag grät. Du grät.
Vi förlät varandra i drömmarna.

Jag har aldrig varit med om en liknande dröm.
Jag vaknade kallsvettig och med tårar i ögonen och tog tag i mobilen och tänkte "jag måste ringa och kolla om hon drömde samma dröm".

Men jag tänkte att jag drar upp gamla sår genom att ringa, att du hör min röst. För drömmen kanske enbart var för mig själv. Så jag tittade på mobilen, och la undan den och somnade om.

För det svåraste i världen var inte bara att lämna dig och ta slut. För mitt hjärta behövde gå...
Nej...Det svåraste i världen var att förlåta mig själv. För jag älskade dig så...

Men jag grät mina tårar. Ögonen förvandlades till eldklot. Och de lös så jag kunde se vägen hem.

Jag har förlåtit mig själv. Men ibland reflekterar jag om jag kunde gjort det mindre smärtsamt.
Det var inte min mening att såra dig och bara gå...men jag ville bara att du skulle bli lycklig...

/  - D.Dede

Har du nånsin tänkt: Är livet en dröm?

Det funderar jag på när regnet smattrar vid fönstret medan ja skriver en stund...

Gud, jag har sett kärlek dö som vissnat och fallit

Jag har minnen i mig som ja vill minnas för alltid

Jag minns en vinterdag när en flicka och jag skratta o log

Men nu finns bara minnen kvar för vår kärlek ramla ihop

Snöflingorna tina bort likt vår kärlek av vackra dagar

När jag vandra i väg på en resa mot världens svarta dalar

Hon bevittna en tappar soldat som gick ut i krig...
Men hon såg aldrig mina tårar inuti...

Jag erkänner...Jag grät så många nätter...

Att smärtan höll mig vaken...tills jag inte kunde somna längre...

Men även om jag hatade mina val skapades en soldat

Som hade ett mål att folket vaknade en dag

O insåg vad som hände och försökte förändra den är världen

Så mänskligheten en vacker dag kan förbländas av glädje

...Och även när dagen kommer då jag faller tappert i strid

Kommer mina ord bli minnen till vacker musik
Jag kan bara förmedla det enda som jag aldrig tänker överge

Det är min tro....Min kärlek..."Den finns i dina ögon D."

En saga utan systematiskt lyckligt slut...